Kategoriarkiv: Tänka & tycka

Julfrukost och advent 

Advent är kanske det bästa med julen enligt mig. Pyssla, baka, planera och fixa. Förbereda. Känna stämning. 

Första julmaten blev en julfrukost. Så gott med stut och tomtegröt. Jag kunde till och med njuta av en bit julskinka (trots att jag i princip undviker griskött). Plus för liten goodie bag med müsli att ta hem. 

Inte alls julmat,  men annan mat, blev det på Pinchos en kväll i veckan. Gillar konceptet med smårätter, stor valfrihet och att beställa via appen. Däremot blev det tyvärr en del strul vid det här besöket både med beställningar som försvann ‘i luften’ och tjorv vid betalning. Allt löste sig, men trist med onödigt strul.

Förrutom ätandet har jag hunnit jobba och träna. Sista rycket på väldigt intensiva veckor på arbetet, men nu blir det lite mer normalt tempo någon vecka som det ser ut. 

Träningen fick också ett ryck. Nytändning i form av zumba som jag upptäckte i oktober. Så otroligt roligt, och att vara med stärker självkänslan!! Jag och Mellanbror gick på två pass under veckan. Extra roligt att gå med honom som är dansare!

En annan nytändning var att jag gick på ett pass med personlig tränare. Fokus var teknik på pass som jag redan går. Vi tittade speciellt på frivändning, armhävningar, benböj, roddmaskin och lite andra godingar. Jag fick med en hel del att justera. 

Inte vet jag om det gav effekt direkt, men sällan har jag känt mig så stark som på fredagens bodypump. Det var ett sånt där riktigt guldpass där jag kunde lasta på genomgående och ändå bara känna styrka och glädje. (Nu kanske det låter som att jag lyfter jättetungt. Det gör jag inte, utan jag jämför med mig själv och det jag brukar ta.) Härliga känslor att ta med i en ny vecka som antagligen innehåller lite mindre av träning. 

Igång igen. I varje fall snart.

Tillbaks från en period paus. När det är hårt tryck på jobbet och kaos hemma – samtidigt – då behövs en stunds återhämtning och reflektion. Men – skriva och skapa kan jag inte låta bli! Även om jag gjorde ett litet försök. Jag skriver av mitt eget driv. Hjärnan gör nog en halv bok och tjugo blogginlägg varje dag. Även om bara en liten gnutta av det sen kommer ut ur fingrarna och det var ett tag sen ni fick läsa.

Nåja, nu är jag här och känner generellt tillförsikt till livet igen. Dock blev jag däckad av en förkylning i slutet av veckan. Låga odds på den…

I går var det bara att ge upp tanken på att arbeta. Fryser, är täppt och känner av bihålorna. Träningarna ställer jag in en dag i taget.

Jag tröstar mig med nya soffor, afrikanskt te, stickning och en hög låneböcker mellan varven. Ibland är det bara att inse att vila är det enda som fungerar. Det som behöver göras finns kvar ändå och kommer antagligen betas av desto mer effektivt efter några dagars soffläge.

När motivationen inte räcker


Mer ljumma sommarkvällar tack!

Sommar. Semester. Ledig dag 5 av 34 (inklusive helger). Det är de här få veckorna som allt ska hinnas med som inte har blivit av resten av året. Det ska gillas, solas, umgås och alla ska vara glada. Det ska shoppas, bäras bikini, solglasögon och  resas.

Gissar att det är så för många fler än mig att semestern kanske inte alls är den idyll som målas upp. Speciellt inte denna synnerligen kyliga, blåsiga och regniga sommar (åtminstonde i Jämtland). Vid avsaknad av alla rutiner och normalitet är inte alla dagar ljusa. Plötsligt dödsfall i släktens släkt, skador och krämpor hos andra.

Motivationen saknas framför allt för att äta vettigt och träna. Jag äter skräp. Men jag har otroligt nog tagit mig iväg till gymmet regelbundet ändå. Trots alls trivs jag bra när jag väl där och uppskattar mina träningskompisar och peppande ledare. Målet med min träning är, inte att förglömma, att ha roligt. Resultat och fysiskt välmående är en bonus.

Positivt är att jag fortfarande har många lediga dagar kvar. När vädret sviker kan jag ägna mig åt alla innomhusaktivieter som ger mig så mycket – sy, pyssla, läsa, sticka, besöka bibliotek och utställningar. Positivt är att motivationen för träning, och generell motivation, säkerligen dyker upp så småningom när jag kämpar på. Positivt är att det dyker upp ett antal födelsedagskalas, fester och andra roligheter närmaste veckorna. Positivt är alla vänner och nära i min omgivning. Plus för er bloggläsare också – jag ser i statistiken att ni återkommer troget! Tack! Positivt är att det kan komma många varma, härliga sensommardagar och -kvällar där energin kan fyllas på. Dags att försöka ta sikte på det positiva som kommer framöver helt enkelt.

 

Hälsa som statussymbol

I Friskispressen nr 1 2017 skriver chefredaktören Mattias Wising Bonde om en undersökning Friskis&Svettis Stockholm genomfört med hjälp av Sifo. Där framgår att god ekonomi är högst status, men att därefter kommer flera olika punkter som handlar om tid, hälsa, träning, hälsosam mat. Karriär, lyxigt boende och fina bilar ligger långt ner. Är hälsa något som borde rangordna människor i sociala sammanhang?


Att lägga ner tiden på att själv kärna ur granatäpplen – är det status?

Jag ser samma fenomen. Det som framhävs som status är det som är svårt att uppnå för de stora grupperna. Idag är det så pass tight med alla aktiviteter att det här med att klämma in träningar, laga mat från grunden osv kan vara svårt att hinna med. Samtidigt ska du vara avslappnad, inte stressa och lägga ut bilden av ideallivet på sociala media.

Vad skulle du lägga tiden på om du hade en vecka ledigt? Vad tycker du är status? För mig är det viktigt med pauser. Där spelar kultur en stor roll i mitt liv. Det kan handla om att själv skapa (sy, sticka, måla) eller att besöka olika evenemang som konstutställningar, museum eller ett bibliotek, läsa en bok, se film på bio eller hemma i tv-soffan. Gärna tillsammans med barnen eller någon intressant person eller någon jag helt enkelt trivs bra med.

Introvert – Den tysta revolutionen

DSC_2443En hel del av dem som känner till mig kanske ser mig som en utåtriktad, extrovert person. Jag är aktiv, med på många evenemang, har ett relativt stort kontaktnät och kan ta stor plats i samtal.

Men – även om jag gillar såna saker, och kan vara social, så kostar det mycket energi. Två veckor helt ensam i en stuga på landet – det är exempel på sådant som skulle ge mig energi om jag fick chansen att sticka iväg, sånt som inte skulle vara något som helst besvär för mig.

Årets sommarläsning blev en bok om det introverta personlighetsdraget. En (introvert) kollega tog med den för att jag skulle få läsa. När jag tidigare har gjort ett par olika personlighetstest, exempelvis Mayers-Briggs, har jag fått resultatet att jag är starkt och tydligt introvert. Ibland känner jag mig själv ändå tveksam till detta eftersom jag så aktivt söker socialt umgänge, arrangerar träffar, pratar mycket, visar känslor snabbt, tar snabba och spontana beslut.

När jag börjar läsa den här bokens beskrivning av en introvert person känner jag ändå inledningsvis igen mig på pricken. På varje sida finns det påståenden som jag skulle kunna citera som mina egna. Längre fram i boken blir jag lite tveksam igen, jag känner igen mig en hel del i vissa extroverta beskrivningar också. Men – tittar jag på behovet av ensam tid, förmågan att sysselsätta mig själv i timmar och uppnå flow och hur introverta människor kan reagera under stress – ja, då dominerar det introverta igen. Kanske kan jag gå över till aktiviteter som extroverta får energi av och gilla dem, men att få ostörd tid för att reflektera, att få pausa – det är ett absolut behov för att orka och vilja resten.

Några egna introverta påståenden om mig och blandat från boken:

  • Att komma in till ett sällskap/möte/middag och gå runt och ta i hand och hälsa på alla är jobbigt.
  • Efter att ha gjort något där det varit mycket människor (även efter en arbetsdag) är det enda jag behöver att vara själv ett tag innan jag klarar av att vara med andra igen.
  • Jag tar hellre en promenad för att slippa fråga vilken buss jag ska ta för att slippa samtalet.
  • Telefonsamtal med andra än de närmsta undviker jag till max.
  • Åka motorcykel är ju bara så härligt. Dessutom umgås man utan att prata så det blir mycket tid för egen upplevelse och tänkande.
  • Respekt för tid. Om det på något vis är möjligt att komma i tid är jag alltid där lite i förväg. Blir jag ändå sen (pga andra vanligtvis) ber jag stort om ursäkt. Möten ska vara så få och effektiva som möjligt.
  • Introverta är inte känslokalla, utan tvärtom känsliga, speciellt vad gäller kränkande kommentarer, vi håller det bara inom oss och kan därför upplevas kyliga.
  • Jag, och många andra introverta, är lättstörda av minsta lilla ljud och föredrar tystnad. Jag får rent av fysiska reaktioner när jag blir rädd för höga utrop (speciellt från mörkröstade män) eller av prasslande papper på bio. I ett sorl som exempelvis på en flygplats kan jag däremot finna lugn och ensamhet mitt bland alla människor. Så länge ingen tilltalar mig…
  • Introverta har ofta hög fantasi, kan visualisera och tänker i bilder.
  • Intensiv ögonkontakt uppskattas inte, inte heller kramar av bekanta eller att bli störd vid koncentration.
  • En introvert person som lyssnar intresserat och fokuserat kan se apatisk eller chockad ut, misstolka inte detta.
  • Introverta är ofta självständiga men lättskrämda och föredrar att observera först.
  • Inre drivkrafter och hängivenhet till uppgiften motiverar.
  • Introverta är uthålliga, har tålamod och är noga. Att introverta inte alltid deltar i informella aktiviteter, konferenser eller middagar står inte för ointresse eller dåligt engagemang.
  • Slutligen uppmanar författaren introverta att våga marknadsföra sig själva, visa världen vad vi skapar osv.

En del introverta drag kan nog förstärkas hos mig då det finns en risk att jag är en högsensitiv person, jag ska utforska det ytterligare via andra kanaler och undersöka vad det kan innebära.

Det bästa med den här boken är att den tar upp alla positiva egenskaper med att vara introvert. Det är definitivt något att vara stolt över, även om det inte stämmer mot samhällets ideal. Det spelar för övrigt inte så stor roll heller för den som är introvert. Hellre vara nörd och hitta sina genuina intresseområden än att följa strömmen :)

Jonkman, Linus. Introvert – Den tysta revolutionen.

Sjukhusbesök

DSC_2351

Norrlands universitetssjukhus i Umeå ansvarar för specialistsjukvård för halva Sverige, har 5 600 medarbetare och är så klart starkt kopplat till universitetsutbildningarna. Bland annat är strålbehandling av cancerpatienter ett av sjukhusets profilområden och det är min anledning till att jag befinner mig i Umeå en period.

Nu är det inte jag, utan min mamma, som är patient. Eftersom hon är här mer än fem veckor försöker vi, några släktingar, turas om att komma och underhålla och minska ensamheten lite. Att vara på en annan ort under en sån lång period är så klart ansträngande.

Jag tycker att det var häftigt att besöka det här sjukhuset för första gången. Det är aldrig roligt när någon är sjuk, men det är intressant att se hur det fungerar, vetenskapen är spännande, och jag är full av beundran för dem som arbetar inom omsorg. Områdets, och byggnadernas, storlek imponerar. Förutom att förflytta oss inomhus har vi promenerat runt huvudbyggnaden på tre sidor, sett helikopterplattan och en liten park.

DSC_2366
Mammas arm med markering (ritat streck) för strålningen.

Här får mer än 160 personer strålbehandling varje dag och ungefär 2 000 nya patienter per år. Behandlingen pågår upp till åtta veckor.  Mycket av forskningen och utvecklingen inom strålbehandling handlar om att på olika vis begränsa strålningen från omliggande vävnader, bland annat genom invändiga eller utanpåliggande markörer, och individanpassning av strålningsdos.Umeå är det enda sjukhuset i landet som utför precisionsstrålning av tumörer i hjärnan.

Faktakälla: Västerbottens läns landsting.

Samtida konstrunda

Jag har besökt tre lokala utställningar på sistone.
Här är min summering.

DSC_1672 DSC_1674Tjusiga fat i lergods såg jag och Storebror på vernissage förra helgen. Så vackra och stora skapelser som skulle pryda vilket bord, eller skänk som helst – med eller utan något på.
Medaljongfat, Gunhild Åkerblom, Drejeriet 14 maj-4 juni.

DSC_1407Det här med att lyfta konsten till det offentliga rummet, istället för att få in publiken i gallerier tilltalar mig. Utställningen Min saga hänger i flygplatsens avgångshall och fungerar bra som dekoration, att gå förbi och bara snegla på eller för att faktiskt stanna och titta ordentligt på. Det senare gjorde jag och min fotokompis L, vi åkte dit enbart för utställningens skull. Jag uppskattar så att hon drog med mig i en jobbig period.
Min saga, Merléne Nilsén, Åre Östersund flygplats, 19 april-31 maj.

DSC_1685Meddragen blev jag även för att se vandringsutställningen Moving Art Project. Tur det då den bara besökte Östersund några dagar. Det här ska vara ett hopplock av Sveriges bästa samtidskonstnärer, etablerade och kommande, vilka samlats ihop till en lite spretig utställning. En del var jättebra, jag uppskattade alldeles extra att det var flera tavlor med broderade inslag och även en tavla i emalj. Det var också ett verk i blandteknik och collage som jag fastnade extra för (Watchman, Desiree Bergström). På utställningen fanns också videoinstallationer, men de hamnade helt i skymundan. Några tänkvärda fotografier hittade jag  i varje fall.

Hur projektet skulle nå sina mål med en bredare publik och möten med konstnärer förstår jag inte. I mina ögon var de få besökarna samma som vid andra konstutställningar, och inte såg jag skymten av någon inbjudande plats för samtal. Men det kan ju ha varit annorlunda i de andra nio städerna som ingick i turnén.

Lokalen är speciell på ett positivt vis – men då menar jag utvändigt. Att den saknar fönster gör det instängt och  mörkt… då finns chansen att leka med belysning. I det här fallet kändes dock belysningen provisorisk och gav ett störande moment på utställningen. Inte roligt när det bildas skuggor över verken pga felaktigt riktade lampor. Skyltarna hade för liten stil, speciellt där det var skumt och lokalen var faktiskt för liten då det inte gick att backa ordentligt och betrakta från avstånd. Det hade också gett mer dimension om stället inte bara hade bestått av ett enda stort rum.

Hur som helst var utställningen värd sina 30 kronor (inklusive en liten utställningskatalog!) och jag hade inte velat missa att se bland annat de lokala konstnärerna Gunilla Dahl och Helene Gedda.
Moving Art Project, 12-15 maj, LAT.63 Art Arena.

Tid för eftertanke

DSC_1637

Fredag den 13 blev en tragedi att minnas i generationer för vår släkt. Fuck cancer!

Ibland är det väldigt svårt att se ljuset när livet – och döden – är så orättvist. En man borde inte få begrava sin livskamrat efter att samma morgon fått budet om sin dotters död. Tragedin med barn som står kvar utan mamma är så klart oerhörd. Och allt detta samtidigt som vi har cancer under behandling även närmare.

Tankarna går bara runt, runt dag som natt.

Den allvarsamma leken

DSC_1507Igår blev jag bjuden på en exklusiv förhandsvisning av Den allvarsamma leken. Det är en film i regi av Pernilla August som visades i vår på filmfestivalen i Berlin för att komma upp på biograferna till hösten. Berättelsen baseras på Hjalmar Söderbergs bok med samma titel. Eftersom Krister Henrikssons enmansföreställning av Doktor Glas troligast är min största teaterupplevelse någonsin hade jag en förhoppning om att få se något bra.

Och visst var filmen bra. Jag skulle tro att de flesta skulle föredra att se den på tv, men för mig blev ljudupplevelsen betydande i bioformatet. Stämningsfull pianomusik, samtal med tysta partier emellan. Det bjuds på fina kläder och frisyrer, fina miljöer och försiktiga närmanden av Arvid Stjärnblom och konstnärsdottern Lydia Stille som stegrar till att bli betydligt hetare men inte för avklätt. Huvudpersonerna bor egentligen gifta i varsina egna familjer och i skildringarna av de olika familjerna spelar även här ljudet stor betydelse för att visa på miljöskillnader.

Jag tycker genomgående att filmen var välspelad med fina insatser främst av huvudpersonerna – Arvid Stjärnblom (Sverrir Gudnason), Lydia Stille (Karin Franz Körlöfmen även av exempelvis Dagmar (Liv Mjönes som för övrigt haft samma roll även på teaterscenen) och chefredaktör Markel (Mikael Nyqvist). Den är huvudsakligen romantisk med en sorglig underton.

Så igår blev det halvdag arbete och bio, sen var jag helt färdig. Inte blev det bättre av en natt med på tok för lite sömn på grund av oro (döden är obehagligt nära i vår släkt nu), och för att några grannar hade förfest och sen hördes när de kom hem sent på natten. Orsaken var att det hölls en gymnasiebal igår. Fantastiskt väder för det och jag unnar dem allt fint kring studenten så mycket, men med förstörd nattsömn är det svårt att hålla sig till generösa tankar.

Apropå Hjalmar Söderberg, läs även min tidigare recension av boken Gregorius.

Paus och vila

bed2Min gamla docksäng med en docka från mormor och en från farmor. Trasmatta vävd av min mamma.

Jag befinner mig i en mindre kollaps och måste pausa och vila om jag ska orka resa mig igen. Den här veckan har jag på mig, sen ska jag upp på halvtid tre veckor innan tempot ska vara tillbaka. Lagom till värsta pollendagarna troligast… Tanken är att det ska fungera, men just nu känner jag mest att jag bokstavligen skulle kunna sova eller ligga i soffan och tomt stirra i taket i ett halvår eller så…

Så, vad är felet? Nej, det är inget fel på mig. Men även om jag klarar ”många bollar i luften”, och rent av oftast mår bra av det, finns det gränser. När första allergitröttheten letade sig fram och jag fick obefintligt med uppdrag på arbetet samtidigt – då svämmade det över samtidigt som jag kunde slappna av och därmed känna efter

Några av alla saker som känns övermäktigt för tillfället är tre släktingar med cancer, varav en är nära och en av de andra går mot slutet. Ett av barnen är i slutet av pågående adhd-utredning. En av de andra har ju redan diagnos och behöver extra stöd hemma. Till detta vanliga vardagssaker som för alla. Jag klarar mycket, men just nu skriker hela jag efter ensam och obokad tid. Att vara ensam för återhämtning är en så viktig sak för mig, men nästan omöjlig att få till hemma. Inte ens när jag är sjukskriven blir det någon längre stund. Det är bara mellan de andra går till jobb/skola och tills mannen kommer hem på lunch. Sen kommer Lillasyster hem från skolan. Det är märkligt att kunna vara hemma en hel dag, ha kanske ett enda uppdrag på dagen (idag göra köttbullar) och ändå känna att jag kanske inte orkar :(

Idag känns det obegripligt hur jag har klarat av att både jobba och göra det som ska göras hemma när jag nu inte ens klarar det minsta. Eller snarare är det ju det som är problemet, jag har orkat att jobba, men faktiskt inte fixat resten ens på grundläggande nivå på väldigt länge.

Kämpa på… 

 

Kvinnor ska hållas inne

150101-Kopia-smalDagens snackis i min lilla stad är polisområdeschefens uppmaning: ”Just nu rekommenderar vi framför allt kvinnor som rör sig ute sent på nätterna att helst inte göra det utan ordna skjuts …”.

Okej, alla män – se till att låsa in era fruar/kvinnliga sambos/döttrar så att vi inte råkar illa ut! Och om vi vill röra oss ute sent på nätterna (nåde oss) – se då till att hämta oss med bil så att vi är under full kontroll från dörr till dörr. Tja, så kan uppmaningen tolkas.
(Eller så kan den ses som omtanke, eller reaktion mot tidigare kritik mot för sen information till allmänheten.)

Motreaktionen lät inte vänta på sig. Inte konstigt, i den här frågan går det inte att låta bli att beröras. Plötsligt svämmar alla sociala media över av män som vill hjälpa till att eskortera kvinnor utan kostnad, allt för att inte någon ska råka illa ut. Nattvandrare mobiliserar sig och olika event planeras för att få mer aktivitet på stan på kvällen.

Just nu skrämmer mig de här motrörelserna lika mycket som den ursprungliga varningen. Jag tror ändå att allt är av omtanke och beundrar engagemanget, men för mig känns det fel. Jag kommer inte känna mig tryggare när ”medborgargardet” rycker ut. För mot jämställdhet, jämlikhet och ökad respekt mot alla andra (hon/han/hen/barn/vuxen/gammal) ska vi kämpa tillsammans! Inte i olika grupperingar mot varandra… Där växer min oro.

Dagens otäckaste var ändå när jag gick (ensam) hem från bion. (Ska jag ursäkta mig med att det var kväll, inte sen kväll…?) En man hade oturen att hamna bakom mig, på väg åt samma håll. Jag noterade att någon gick strax bakom mig, men reagerade inte egentligen förrän han gick iväg och fortsatte sin promenad vidare på trottoaren på andra sidan.

Vad är detta?! I den situationen skämdes jag.

  • Varje människa ska trygg kunna gå på stadens gator oavsett tid på dygnet (och oavsett klädval för den del).
  • Varje människa ska kunna röra sig fritt utan att känna sig som en misstänkt förövare!

Mot detta måste vi arbeta vidare. Tillsammans!

Lediga dagar 2016

_MG_9992_lJaha, vad ska jag använda alla mina semesterdagar till 2016?

Jag började med att ansöka om semester två dagar på barnens sportlov, en på påsken, en dag på kristihimmelfärd. Dessutom har jag sökt om en ledig strödag i februari för att det kändes länge till sportlovet :)

Det här blir första året sen Lillasyster föddes som vi inte kommer att vara en vecka i Ramundberget på sportlovet. Det känns ovant och jag har nästan ångrat mig. Största anledningen att vi stannar hemma är att sönerna börjar känna sig lite mätta på stället och det blir på tok för dyrt att prioritera att vara där om veckan inte utnyttjas.

Jag har lite för många önskningar för att allt ska rymmas i sommar och för att det ska gå att kombinera med mannens ledighet. Önskelistan ser ut så här:

  • Vara i mina föräldrars stuga och fiska, bara vara och städa allt vi tog dit efter flytten.
  • Vara ledig när det är sommar-OS.
  • Mannen ska åka mc i närområdet lite då och då och en vecka på resa.
  • Åka till Göteborg (Liseberg) och Västkusten.
  • Lägga semestrarna så att barnen inte blir ensamma hemma allt för många veckor.

Sen hade vi egentligen tänkt att åka till Spanien också i år men det blir tydligen flyttat ett år framåt, bland annat för att få mer tid för att ”bara vara” i sommar.

Den här veckan har vi pratat mycket på jobbet om hur bra vi har det om man jämför mot andra arbetsplatser. För mig är det verkligen en förmån att ha många, många semesterdagar och dessutom lyxen att det allra oftast går att ta ut ledigheten när det passar just mig bäst. Få förunnat att ha det så bra.

Mina svarta naglar

140820-1_l

Förra veckan kunde jag inte vara med på ett foto till en webbutbildning som vi håller på att ta fram på jobbet. Det skulle vara en närbild på någon som öppnar en dörr med hjälp av ett elektroniskt passerkort. Anledningen var mina svarta naglar.

Jag har inte svarta naglar på grund av ovanligt smutsiga fingerspetsar. Inte heller har jag händer som sticker ut så speciellt mycket. Däremot använder jag alltid svart nagellack.

”Någon kommer alltid att reta upp sig.” Därför blev jag utbytt som handmodell – för att inte bilden skulle störa någon då jag skulle föreställa en statsanställd medarbetare. Sen att jag ÄR det i verkligheten, med svart nagellack, det är en annan historia…

Nagellack, Licorise från Ellie

Bara vita medelålders män får vara med

140812 2

Fotbollsklubben brukar ha en ovanligt läsvärd annons i lokaltidningen inför sina matcher; en helsida där personer från olika företag (sponsorer) får vara med och gissa resultatet på kommande match. Det kan vara lite intressant att se om man känner någon, hur de olika personerna gissar och sen om de fick rätt. Tidigare i år var min man med och gissade inför en match som han sedan såg med sönerna. Det var lite roligt för dem att se pappa i tidningen också förstås.

I lördags morse var det tyvärr inte lika roligt att se reklamen inför matchen. I tidningen framför mig stirrade ett gäng medelålders vita män mot mig. Var kvinnorna på semester eller? Tydligen fick tidningen samtal med kritik kring urvalet. Nu vet jag att det inte är tidningen som väljer ut vilka som gissar inför matcherna utan att det är företagen själva. Det som bekymrar mig är egentligen inte mest det faktum att urvalet blev så homogent utan att de här företagens marknadsföringsavdelningar (och motsvarande) tänkte så kort. Varje gång en organisation medvetet marknadsför sig bör det finnas en tanke bakom. Varför väljer vi den här personen och bilden? Vad vill vi förmedla? Vad står vårt företag för? Det är för länet en hel del stora företag med i de där annonserna. Jag förväntar mig mer än så här från dem.

Nu ser jag så klart fram emot motsvarande annons inför nästa match. Vad kommer vi att få se då? Bara unga mörkhyade kvinnor? Barn? Pensionärer? Någon i slöja? Någon ”hen”? Eller kommer sponsorerna helt enkelt välja att inte sticka ut och köra med samma personer som den här gången? Jag bad min man ivarje fall att tacka nej om han får frågan igen och hänvisa till att han hellre ser en kvinna representera företaget vid det tillfället.