Kategoriarkiv: Recensioner

Släktkalaset

Precis som i livet blandas skratt, dödsfall, mobilsamtal, städning, semesterresor, stress, fest och vardag sida vid sida i teaterföreställningen Släktkalaset som drog stor publik. Jag misstänker att ett dragplåster var att uppsättningen spelas fritt efter Maria Bloms Masjävlar.

Bägge sönerna var med och gillade teatern. Storebror konstaterade dock att den troligen var allra roligast för lite äldre personer då han inte uppfattade allt som publiken reagerade på.  Jag skrattade på desto fler ställen. Men – samtidigt fastnar en del av skratten i halsen då det finns ett allvar bakom. Äkta dramakomedi. Att umgås med släkten kan vara en utmaning, framför allt att släppa fasaderna.

Röst, ljud och musik
Jag gillade allra bäst att det används norrländska på scenen, att även mogna kvinnors sexualitet lyfts fram och jag lyssnade med glädje på folkmusiken. Sunniva Abelli var fascinerande med sin nyckelharpa och fick ta plats som scenen i och med att hon även var berättarröst. Övrig musik var tramporgel och tokiga inslag som rytm via tumstock och andra lösa prylar. Dessutom medverkar några barn på sång via film en kort stund – så vackert!

Extra upplevelse via skådespelarna Cecilia Ljung, Margareta Niss (som tidigare imponerat på mig som Selma Lagerlöf) och David Andersson.

Släktkalaset/Västerbottensteatern. 2018-10-02, Storsjöteatern, Östersund.

The Predator

Är jag i Stockholmsområdet, och kan ta mig tiden, ser jag gärna film i IMAX-format på Filmstaden Scandinavia. Eftersom det visas en/några få titlar åt gången i det stora, dyra formatet går det inte alltid att välja film, utan jag får bli överraskad. Denna gång blev det The Predator.

IMAX för spelfilm är inte att jämföra med den variant som visas på Naturhistoriska. Den är bra på ett annat vis. IMAX för kommersiell film är ”samma sak” som vilken annan bio som helst – bara mycket bättre. Det är så här all film skulle upplevas. Det är stort, mäktigt och med imponerande ljud. 3D på IMAX fungerar på riktigt dessutom. På andra biografer undviker jag det p.g.a. mindre trovärdighet.

The Predator är en enkel film men som ger det förväntade. Monster kommer till jorden, det uppstår brutala situationer, det blir jagande åt bägge håll och dödande. Det är snabba vändningar och oklart vem som ska klara sig.

Bästa skådespelare var Jacob Tremblay som spelar en autistisk pojke med bravur.

Haymarket – detaljernas hotell

Inlägg i samarbete med, och marknadsföring för, Scandic Haymarket.
I helgen tog jag och Storebror en sent bokad kultur- och shoppinghelg i Stockholm. Det var en näst intill spontan resa för att ta min sista chans att se Lars Lerins utställning på Liljevalchs.
Jag upplever det synnerligen praktiskt med bra läge när jag bor på hotell. Det kan inte bli så mycket mer centralt än Scandic Haymarket där jag sedan länge har tänkt att ta tillfället att bo. Den här gången var det dags.
Jag gillar pulsen kring hotellet, med alla människor på Hötorget, och all aktivitet i hotellets lobby och restauranger. Det har alltid sett fullt ut när jag har gått förbi, så var det även denna helg. Mysigt med människor på hotellets uteservering direkt på Hötorget också. Trots september bjöd helgen på ljuvlig indiansommar med kortärmstemperatur sent in på kvällen.
+ miljön i lobby och restauranger!
+ miljön i hotellgymmet – som att vara i en djungel
+ skohorn
+ lösa galgar
+ god plats för väskor, på bordet, krokar och gott om plats i rummet generellt
+ lös hårtork
+ uttag och sängbord för mobil vid sängen
+ riktig strykbräda och ordentligt strykjärn (som stryker bättre än mitt strykjärn hemma faktiskt)
+ minibar (ja, jag uppskattar det)
+ flera dricks- och vinglas på rummet
+ lös flasköppnare
+ vattenkokare, te och kaffe
+ den handskrivna hälsningen som fanns i rummet från receptionen
– hade önskat länk eller mess om check out online
– det är positivt med många och fina ljuskällor, men vi fick leta runt för att hitta alla knappar och släcka innan sovdags :P
Bonus! De riktigt djupa fönsterbrädorna med utsikt över Hötorget. Där satt jag och bara tittade på folklivet. Lovely!

Sötvatten & Blåbärssnår, äppelskrutt och rabarberskugga

Två fina sommarböcker.

Receptböcker är inte min favorit. Jag skriver/klipper hellre ut enskilda recept och förvarar i pärmar. Enklare att rensa ur och bara behålla de jag verkligen vill ha också. Den här boken var ändå mysig att bläddra i. Det är heller ingen klassisk bakbok utan mer en blandning av iakttagelser, recept och fina foton. Titeln i sig inspirerar! Gillar att författaren utgår från naturen och verkligen tar tillvara på det som finns till hands och även använder mer ovanliga råvaror som syren.

My Feldt, Blåbärssnår, äppelskrutt och rabarberskugga, 2018. Instagram @myfeldt, Feldts Bröd & Konfekt @feldtsbk. Uppmärksamma även fotografen @linda_lomelino med bloggen Call me Cupcake

Boken om sötvatten tilltalade mig. Även av barnen fick den uppmärksamhet. Fina bilder och viktiga tankar om sötvattnet i Sverige.  Via QR-koder fortsätter äventyret via filmer kopplade till bokens olika avsnitt. Boken tar upp vattnets kretslopp och utspelar sig i hela landet. Läsaren får uppleva glaciärer, undervattensbilder, landskap, växter och djur i samspel. Många av bilderna är enastående.

Sötvatten – En värld av liv, 2018. Instagram @johan.hammar. Hemsida om projektet: www.sotvatten.se.

Nationalmuseum Jamtli – invigningen


Del av entréhallen, Nationalmuseum Jamtli

Efter många års förberedelser var det idag dags för öppning av Nationalmuseum Jamtli.

I den nybyggda lokalen visas konst av storheter som Grünewald, Dardel, Rembrandt, Rubens m.fl. Den första utställningen Sex sekler av samtid pågår till april 2019 så det finns gott om tid att uppleva konsten innan verken byts ut till andra skatter från Nationalmuseums samlingar. Ett rum har vikts av för konst med samiska motiv, främst i form av tavlor av och foto med Nils Thomasson och Johan Tirén.

Förutom utställningslokalerna finns det i Jamtlis anda så klart rum för pedagogisk verksamhet. Det ser jag fram emot att upptäcka framöver, liksom att se konstverken ett antal gånger i lugn och ro jämfört med i dagens massiva publikhav. Som förväntat var det nämligen väldigt mycket folk som kom för att besöka och markera betydelsen av det nya konstmuseet.

Nationalmuseum Jamtli

 

Drottningen af Åre och kvinnokraft

Från senaste veckan vill jag lyfta fram några möten och samtal som jag fortfarande tänker på och  bearbetar. Bland annat träffade jag två starka personer som lyfter fram kvinnor och kvinnohistoria på olika vis.

Först åt jag lunch med Eva (https://evapensionist.wordpress.com/). Henne träffade jag första gången när vi deltog i en kort konstkurs i Jamtlis regi. Efter det besökte jag hennes fina café och galleri Tängtorpet, Ås vid ett par tillfällen. Därefter följer jag flitigt henne via sociala media och blogg och blir ständigt inspirerad av hennes sömnad, bakning, släktforskning, styrelsearbete, volontärarbete och andra saker som ger mig mycket att läsa om (och ibland själv göra liknande aktiviteter). Framför allt  känner jag den där kraften hos en person som gör många saker och klarar det själv med eget driv, dit vill jag nå! Vårt samtal gav mig mycket, det är sällan någon förmedlar så mycket på en kort stund. Tack!

Senare under veckan träffade Minsta bokklubben (bestående av mig och min kollega Annika) Karin Härjegård (http://www.karinharjegard.se/). För mig är Karin framför allt en person som under åren många gånger fått mig att fundera över tacksamhet och vad just jag tycker är viktigt. Bland annat via sång, tal och digitala kanaler. Nu även via en bok – Drottningen af Åre! Det är inte Karins första bok, men den första jag har läst (än så länge).

Anledningen till att jag kom på att bjuda in en författare var för att markera och fira extra att Minsta bokklubben firar 5 år. Dessutom var jag nyfiken på boken och trodde att den skulle kunna passa Annika (det gjorde den). Drottningen af Åre är en fin bok som jag rekommenderar hjärtligt varmt till alla. Dels ger den en bestående bild av den allra första turismen och starten av den otroliga utveckling som skett i Åre sedan dess. Jag är övertygad om att den ger mycket historiskt (och kvinnohistoriskt) även för den som inte har några som helst kopplingar till just Åre.

Men, det jag fastnade för allra mest, var de allmängiltiga och tidlösa funderingarna huvudpersonen Kristina Hansson har kring arbetsbelastning, andras åsikter, att gå utanför normen och kring relationer. Mycket läsvärt att fundera på. Sen fastnade en otäck scen utanför Åre gamla kyrka, den gjorde ont. Positiva minnen däremot att boken myllrar av ljuvligt detaljerade beskrivningar av byggnader och bygget av nya hus!

Att sen få prata med författaren och höra så mycket om skrivande i allmänhet, om bokens bakgrund, vad som hände sen med Kristina Hansson, kvinnohistoria och Karins fortsatta skrivande – det mötet är ett sådant jag kommer bära inom mig. Tack!

Den senaste veckan har varit speciellt på flera vis, framför allt i kontakterna med andra människor. Studenten för systerdottern. Skolavslutningar där Mellanbror avslutade grundskolan. Soligt häng i park med barnen. Leveranstider och nära samarbete på arbetet. Mysig lunchdejt vid vattnet. Besök hos föräldrarna. Och inte minst, en skogspromenad i orkidétrakter med min kusin, den relationen vill jag utveckla och vårda <3

Jamtli vårmarknad och vårdans

Lillasyster tittade in alla djur hon fick chansen på Jamtli vårmarknad.

Jag har glömt bort att det är vår, utan tror på fullt allvar att det är sommar. Nästan varje dag har det blivit picknick och bokläsning ute med filt och bara ben.

En utflykt i helgen blev till Jamtli vårmarknad. Alla barnen, svåger, två kusiner och hunden Yllet var också med. Vi gick omkring på större delen av området rätt ostrukturerat och hann både se allt möjligt och sitta still på en gräsmatta, äta glass, vila och läsa bok. Så mycket till shopping blev det inte när jag mest hakade på barnen, men åtminstone några meter ullfrotté från Woolpower.

En uppskattad nyhet i år var outdoor-avdelningen där det fanns tält, kängor, ryggsäckar och annat att testa. Utomhuskockar som arbetade med eldstäder och Trangia-kök gillade jag.

Barnen saknade sommarens aktörer i levande hus, men som tur var är hela sommaren framför oss och då finns de där igen. Bland annat Storebror kommer att jobba på friluftsmuseet.

Trots finvädret begav jag, Lillasyster och K inomhus i söndags. Vi såg Fun4Alls dansföreställning på Storsjöteatern. En proffsig föreställning som deltagarna måste ha tränat mycket för att få till. Fina övergångar mellan låtarna och temarbete i grupperna.

Egentligen det enda jag har att anmärka på var längden på föreställningen. Inte ens Riksteaterns största uppsättningar tar i närheten så lång tid att se. Jag förstår att dansskolan säkert hade som syfte att visa upp hela bredden och skapa gemenskap, men halva tiden hade varit mer än väl. Förslagsvis kan de yngsta barnen ha en egen föreställning som mer riktar sig till föräldrar än allmänheten.

Både barn i olika åldrar och vuxna deltog, men killarna var ytterst få. Lillasyster kommenterade just det då hon är van att dansa på en dansskola med ganska många killar. Trist att inte fler tar chansen. För dansa är kul, och en sån här show väcker verkligen upp danssuget!

Café Torgbrinken och helgen

Tänk vad lite två extra lediga dagar kan göra. Jag är så glad att jag tog ledigt på klämfredagen. Nu känns det som att jag har varit på semester. Allra helst i kombination med att vädret ibland har varit underbart!


Nyinvigning Café Torgbrinken.

Fredag var visserligen till stor del regnig. Då passade det bra att sitta inne på ett fik. Café Torgbrinken hade nyöppning i ny lokal på Storsjöstråket. Generöst fika och utsikten över sjön och Frösön är magiskt. Däremot fick jag känslan av att de öppnade innan de var riktigt klara. En fyrkantig, vit lokal i nybyggt hus kräver mycket innan känslan infinner sig. Större växter, fler (och fräschare bord), arbetad belysning, annan möblering och något stort konstverk (förslagsvis av Kåre Henriksson) – sen kan det bli något extra.

Än så länge fattas det lite…

Besöket på caféet blev också min första promenad i det nybyggda området. Jag har tyckt synd om dem som ska bo där utan direkt utsikt mot sjön, men ändå så nära. Väl på plats såg jag att det är en riktigt mysig utsikt mot stan också, ett nytt och charmigt perspektiv.

Tänk sen när leran är borta och det finns en strandpromenad. Köpa en glass på fiket. Snacka om potential. Själv fantiserar jag vidare med konstverk och ett operahus längre bort… En strandpromenad i terrasser och trägångar som i Umeå. Wow liksom!

Jag hann också hänga i en park med picknicklunch i helgen, äta på Vezzo (tokgillar deras Margherita), gå på en konstutställning och kvällspromenad. Dessutom var det ju Eurovision i lördags. I kombination med det passade jag och Storebror på att vika origami och bygga himmeli. Pollensäsongen börjar vara betungande, men jag klarar av att göra aktiviteter ändå, speciellt under lediga dagar.

Mer som hände i helgen var att Mellanbror klarade teoriprovet för jägarexamen, att Lillasyster hade dansuppvisning <3 och att vi tog fram cyklarna för säsongen. Uppskattat att det finns cykelpumpar utplacerade i stan. Nu är värmen tillbaks och  jag är redo för soliga cykelturer hela sommaren!

 

Söderberg är Gaytenor

Igår skulle jag vara med på en speciell träning med PT. Det blev inställt pga sjukdom. Istället tänkte jag vara med på stickcafé. Det blev inställt pga sjukdom…

Sen ramlade det plötsligt ner en biljett över mig till Söderberg är Gaytenor! En föreställning jag verkligen ville se, men ändå fick prioritera bort när jag köpte vårens teaterbiljetter. Nu kom chansen att se honom ändå!

Rickard Söderberg.  Fotograf: Sören Vilks. Pressbild med tillstånd.

För mig är Rickard Söderberg faktiskt mest bekant genom att jag länge följt honom på Instagram. Befriande inlägg med både humor och riktigt djup. På scen bjöd Söderberg på samma blandning av känslor. Föreställningen kanske går att beskriva som en föreläsning med musik som inslag. Bilder visades regelbundet i bakgrunden som en del av presentationen.

Det här är viktiga budskap för oss alla tillsammans att sprida. Allas rätt att älska vem, och med vem, var och en vill. Var som helst i världen.

Trots den viktiga berättelsen saknar jag ändå mer sång. Inslagen med lite opera, Stad i ljus och Over the Rainbow visar att det är i sången Rickard Söderberg får fram den riktiga känslan, det jag bär med mig som jag vill sprida och höra mer av.

 

Söderberg är Gaytenor. Storsjöteatern, Östersund. 2018-03-27.

Odysseus

Norrdans 2018. Pressbild med tillstånd. Foto: Bengt Wanselius.

Drygt en vecka efter premiären fick jag chansen att se Norrdans i föreställningen Odysseus. Det är många år sedan jag såg dem sist, men jag är lika imponerad denna gång.

Med mig hade jag min mamma, Storebror och Lillasyster, så ”alla” åldrar var representerade. Lillasyster såg för övrigt Norrdans Lilla Prinsen för ett par år sen, men det här var hennes första besök på en mer vuxen föreställning överhuvudtaget på teatern. Jag har själv gått på teater sen högstadieålder och har i min tur dragit med sönerna på alla möjliga föreställningar. Nu börjar Lillasyster också vara tillräckligt stor för att kunna lämna barnteatern och se de vanliga uppsättningarna. Den här dansen var dessutom speciellt tänkt att även kunna passa yngre.

Norrdans 2018. Pressbild med tillstånd. Foto: Bengt Wanselius.

Att se Norrdans är speciellt för mig som bott en kort period i Härnösand där de har sin hemmascen. Vidare var min första upplevelse av Norrdans när jag som ung följde med mina egna dansledare på en föreställning.

Det är alltid fascinerande hur mycket dans kan berätta och framföra, ofta helt utan ord. Jag tycker att den här gruppen fick fram mycket av klassiska Odysseus på ett modernt vis. Hjälten åker över havet i längtan efter hemmet och kärleken och råkar ut för ständiga utmaningar. Han möter cyklopen, häxan Kirke, sirener och andra varelser i och kring havet. Det kändes som att 20 dansare medverkade, det bara vimlade av dem i olika scener. Men – de var bara åtta. Snyggt.

Metallklangen från ”rustningar”, fotstamp, musik, skrik, monster – ljudupplevelsen var stor. Nästan för starka lampor tar också sin egen plats i historien. Plaströr får olika mening som instrument, stomme till en båt, för att fängsla besättningsmännen från båten. Stora tyger/plaster svävar över scenen och används på olika vis. En stickning (!) får symbolisera hur länge Penelope fått vänta där hemma.

Scenen som utspelar sig under vattenytan ger verkligen känslan av att vara under vattnet och jag börjar undra om dansarna inte behöver upp till ytan för att andas snart!

Norrdans 2018. Pressbild med tillstånd. Foto: Bengt Wanselius.  

Odysseus, Norrdans (en del av Scenkonst Västernorrland). Storsjöteatern, Östersund 2018-03-19.

Black panther & Kvinnan på tåget

I fredags firade vi Storebror på hans födelsedag, åt middag och tårta som Lillasyster gjort <3 I övrigt har jag mest rensat kläder och slöat i helgen. Läst bok, stickat, ätit god mat och sett film. Förhoppningsvis en bra uppladdning inför en intensivt jobbvecka.

Det blev en soffilm och en biofilm. Jag hade fått för mig att Kvinnan på tåget var en finstämd film. Visserligen är är det fint, lite urblekt foto, men – det här är ju i princip en skräckfilm! Lite utdragen uppbyggnad av berättelsen, men till sist desto mer tempo och en helt oväntad upplösning. Värt att se svenska Rebecca Ferguson i huvudrollen. Jag tycker att hon var skicklig, speciellt utifrån att jag har fått för mig att spela onykter är bland det svåraste. Den här filmen baseras på en succébok. Men nu när jag vet genre och slut kommer jag knappast läsa den.

På bio såg jag Black panther. Jag kan inte sluta charmas av Marvelfilmer och den här är inget undantag. Förtryck av folkgrupper och fördomar som seriös grund. Starka kvinnor, storslagna miljöer, cool teknik och mycket action. Här bjöds det på allt som förväntas och lite till. Jag gillar kombon och kommer kontrasten av kuperad, vacker ‘afrikansk’ natur och högteknologisk stad med skyskrapor. Egentligen enda kritiken var James Bond-känslan i labbet, det hade kanske gått att lösa på ett annat vis. Plus för kostym!

Det är nästan så jag hade önskat mer soffhäng, för nu är det riktigt kyligt ute igen. Jag är såld på den här vinterns vackra snö, men kyla är inget jag uppskattar, speciellt inte när jag längtar efter vårvinter. Men – mot jobbet och en utmanande vecka!

Hjärnstark

Eftersom Minsta bokklubben hade sammanträde samma vecka som Jazzköket bistro/Verket öppnade gick vi givetvis dit. Kocken var tidigare på Café Tingshuset och den fräscha maten känns igen. Andra halvan av bokklubben tog Dagens med råstekt rotselleri, krämigt matvete, plommonglace, friterad kapris och syltad palsternacka. Jag åt Veganen med grillad blomkål, blomkålspuré, rödlök och friterade bönor. Gott, och fin känsla att äta veganskt ibland. Jag både gissar och tror att det här stället kommer bli en succé.

Premiär med faktabok för bokklubben blev Anders Hansen, prisad psykiater/läkare och föreläsare och hans bok Hjärnstark. Kortfattat visar boken på (konditions)träningens effekter på hjärnfunktioner och hur rörelse kan påverka exempelvis inlärning, barn, depression och åldrande positivt. Jag blir lite frustrerad för att jag själv inte ger mig ut och springer omedelbart, men förklaringar för det tas upp. Lite bonus känns det ändå att läsa om pulshöjande träning då jag sen i höstas kört mer konditonspass, som zumba och cardio, än tidigare.

Språket är varken lätt- eller svårläst. Däremot blir det ibland lite tungt med all medicinsk förklaring och bakgrund. Samtidigt skulle inte boken ge vad den gör utan de delarna. En del faktarutor står i princip fristående, men kan kännas som att de stör när de kommer mellan sidorna mitt i ett resonemang i texten. Hursomhelst är det här en nyttig, tankeväckande och inspirerande bok. Jag funderar på att låta någon (ex sönerna) att läsa ett par kapitel fristående och se hur det går. Skulle kunna vara ett alternativ om boken i helhet känns för lång. Själv ska jag googla för att se om jag hittar nån föreläsning med författaren att titta på.

Tips: Hjärnstark finns med i bokrean.

Hansen, Anders. Hjärnstark: hur motion och träning stärker din hjärna.

Snoa på sängkanten

Ahlbergshallen i vackraste vinter.

Med stora drag fyller nu Peter Johansson Ahlbergshallen (Härke Konstcentrums stipendiat 2016). Foto och skulptur/installation ropar högt, och det märks att det finns mycket känslor bakom skapandet.

För mig blev det färgerna jag tar med mig och, som vanligt, kombinationen av olika material. Trä som material tilltalar mig i sig. Favoriten blev en gigantisk halv stjärna i trä och akryl, en gräns mellan brutalitet och tradition.

Tidigare gjorde konstnären bestående intryck på mig när han skivade upp en dalahäst i ”köttbitar”, plastade in som på mataffären, och märkte med bäst-före-datum. Det här såg jag på Dalarnas museum för ett antal år sen, men kötthästen finns fortfarande att se i de fasta utställningarna om dalahästar.

Vita väggar och besökare i trapphus för två veckor sedan. Nu hänger där ett fotografi utställt.  

När jag var på Ahlbergshallen i början av februari tänkte jag på att trapphuset är outnyttjat område. Men nu – den här konstnären hade hängt upp ett foto just där. Väl val bild att inleda utställningen med för övrigt. Tror aldrig att jag har sett något verk där tidigare, vilken tillfällighet!

Snoa på sängkanten, Peter Johansson, Ahlbergshallen 17 februari-4 mars 2018.

Fyrtio dagar utan skugga

En bok på överkast virkat av min mormor.

En tanke till utifrån den samiska jubileumsveckan som genomfördes i Östersund/Staare förra veckan. Nämligen att det är skamligt vilken dålig kunskap jag har om samer. Både nutid, politik, förutsättningar, men även traditionell kultur m.m. Hur kan jag ha lärt mig mer om en hel del annat än om en grupp i mitt eget land!? Antar att känslan är samma för många.

Ett sätt att få mer förståelse är att läsa. Fyrtio dagar utan skugga gav mig viss inblick. Det här är en deckare, men det är de samiska miljöerna som lyfter boken. Jag får känslan av att bakgrundsforskningen har gjorts noga. Mycket av samernas nutid och historia är central i berättelsen. Intressant att författaren är en fransk journalist som hamnat i Sverige, ser och sammanfattar landet och kulturen utifrån.

Oliver Truc. Fyrtio dagar utan skugga.

Plupp – akte joejkespïele – en jojkikal

Nyrenoverade Storsjöteatern.

Första föreställningen för mig sen Storsjöteatern renoverades, och delvis byggdes om under hösten, blev Plupp med Lillasyster. Det här visade sig vara en fullträff, en barnföreställning som lika gärna skulle kunna fungera för ungdomar. Dans, jojk, sång, musik, skådespelare, dockteater, digital bakgrund – det var många delar som tillsammans höll ihop och bjöd på en fin saga.

Allra största behållningen för mig var ändå att avsluta den samiska jubileumsveckan med just Plupp. I den blandades nämligen svenska och sydsamiska om vartannat, vackert och lätt att hänga med även för den som bara förstod hälften.

Precis som i Inga Borgs böcker står fantasifiguren Plupp med sitt blå hår i centrum tillsammans med hermelinen Tjeske och fjällämmeln Slamma. Roligt att Tjeske bytte päls samtidigt som årstiderna passerade. Hilde Stensland (Plupp) och Marte Fjellheim Sarre (Tjeske) var förtjusande bägge två och bjöd på sina fina röster. Extra roligt förresten att det var ett barn som hälsade välkommen till föreställningen och att det även var barn som tackade av ensemblen med lokal choklad.

Kuriosa: Enligt vad jag har läst på internet menade författaren att Plupp varken är en hon eller han, alla  (barn) ska kunna identifiera sig i figuren.

Plupp. Storsjöteatern, 2018-02-11.
Musikteatern är ett Interreg Nord-samarbete mellan Åarjelhsaemien Teatere och Estrad Norr,  SÁMI nasunála teáhter och Nord Universitetet avd Levanger med stöd från europeiska regionala utvecklingsfonden. Första premiär 2016.