Kategoriarkiv: Blandade tankar

Bokregn

I flera dagar har världen varit färglös. Ordentligt med snö och ett grått töcken som bäddat in stan i en annorlunda tystnad. Jag har känt mig färglös själv också. Grå och sliten inuti.

I går kom istället regnet, det plaskade ordentligt men en del av snön finns faktiskt kvar idag när solen och den blå himlen gör sitt återtåg.

Ett annat slags regn – bokregn. Tänkte blogga av en hel hög tidigare mysläsning på en gång.

Marian Keyes är kanske drottningen av feelgood/chick lit. Hennes Änglar (2002), Är det någon där? (2006) och Sushi för nybörjare (2000) levererar det förväntade. Roligt med hennes böcker är att de känns smarta samtidigt som de är lättsamma. Det finns karaktärer som återkommer i författarens böcker, men de fungerar utmärkt att läsa fristående. Är det någon där? är kanske den bok jag skulle välja främst av dessa tre.

Kaffe med rån (2013) av Catharina Ingelman-Sundberg är en humoristisk berättelse om hur ett gäng pensionärer skaffar sig mer pengar. Allvaret finns i bakgrunden. Extra roligt att läsa denna bok eftersom jag lyssnade på Catharina Ingelman-Sundberg på Bokens dag 2016 innan jag hade läst något av henne. Förutom fler böcker om pensionärsligan har författaren senare även skrivit historiska romaner.

De sju systrarna (2014)är första delen i en serie med samma namn av Lucinda Riley. När jag tänker efter är det en bok jag minns ovanligt väl. Riktigt bra med en fin inramning med systrar namngivna efter olika stjärntecken och en historisk bas i boken. Den här boken utspelar sig i två tider, nutid och kring 1927, i framför allt Schweiz, Paris och Rio de Janeiro. Ursprungligen hade jag inte planerat att läsa fler böcker i serien, utan läste den för att den var med i bokklubben. Men nu när jag minns hur pass bra boken är lämnar jag öppet för att jag kanske läser fler på sikt. Jag vet att flera andra i bokklubben har läst vidare. Författarpresentationen på bokens insida är oslagbart charmig: ”När hon inte skriver, reser eller springer runt efter sina barn älskar hon att läsa böcker hon inte har skrivit själv, med ett glas eller två provencalskt rosévin i handen.”. Bonus: Att läsa om miljöerna kring Genèvesjön eftersom jag var på semester där i början av 2019.

Marie Bengts En sax i hjärtat (2017) avviker mot de andra böckerna då det är en deckare. Men – den är i klassisk, gammaldags deckarstil och blir därför en må-bra-bok den också. Årtalet är 1957 och en medlem i syjuntan i sommaridyllens Småland hittas död. Vad händer sen…? Bonus: Att jag fick boken i present av min kollega S.

Vintertider

Exakt en månad efter att B försvann kom han hem till svenskt sjukhus. Idag, på dagen sex veckor efter han ursprungligen skulle ha kommit hem från sin semesterresa, har han fått komma hem från sjukhuset. Fortsatt sjukskrivning och rehab följer, men så skönt att ha kommit till det här steget. Bara för någon vecka sedan visste vi inte om det skulle bli möjligt någonsin.

Innan B fick skrivas ut från sjukhuset testade han att vara hemma några timmar per dag i helgen. Jag var där och sällskapade en del. Övrig tid har jag mest varit hus- och kattvakt och tagit det lugnt. Jag är overkligt trött och varje enskild liten sak som behöver göras kräver största ansträngning. Passande läge att vara husvakt faktiskt. Förutom lite snöskottning hade jag inget jag behövde göra utan kunde bara njuta av det fina huset och gosaker som jag hittade i skåpen. Det blev flera koppar te. För här finns det många, många sorter. Speciell känsla med vetskapen att de flesta teerna är köpta direkt på plats i olika länder.

Tatueraren i Auchwitz

Inledde dagen med att skotta snö. Vinterns första ordentliga snöfall. Sen tog jag en promenad på snöiga, oplogade gator för att möta upp J och gå till Stora kyrkan för att delta i mässa. Idag talades det om internationell solidaritet, invandring genom olika tider i historien och svagare grupper. Vi påmindes också om Kristallnatten (9-10 november 1938), Berlinmurens fall (9 november för 30 år sedan) och paralleller till idag. Häftigast var att det spelades på bägge orglar i kyrkan, ibland i samma stycke. Mäktigt!

Boken som jag har läst under den här veckan känns passande i samma tema som i kyrkan. Det är den andra boken om konsentrationsläger som jag har läst under en kort period. Tatueraren i Auschwitz är en bladvändare som går fort att läsa. Trots alla ohyggliga hemskheter innehåller den en rörande, vacker och verklighetsbaserad kärleksberättelse.

Morris, Heather. Tatueraren i Auschwitz. 2018.

Strålande i Sundsvall

Sjukskriven en period och jag känner mig verkligen uttröttad. En välbehövlig paus och stund att tänka på annat blev det torsdag och fredag. Min kusin har varit på strålbehandling i Sundsvall i fyra veckor. Jag fick äran att sällskapa och fira de två sista dagarna av hennes behandling.

Vi var på Sundsvalls sjukhus som jag inte hade besökt tidigare. Dit åkte vi buss, tillbaks till stan promenerade vi. En stor del av dagarna låg vi på hotellrummet och läste, stickade respektive tittade på tv-serier. Men vi hann och orkade några extra saker också.

På Kulturmagasinet gick vi kort in och tittade på biblioteket, sedan såg vi några utställningar.

Sjömannens och andra minnen. Laaja, Karin. 19 oktober 2019-5 januari 2020. Konstnären har gestaltat sina och andra minnen från olika tider i form av måleri. Tanken är att ge en bild av det som endast finns i minnet, som inte är dokumenterat i fotografi. Jag gillar särskilt de nutida bilderna med ungdomar som har stora hörlurar på sig. Precis som i verkligheten. Och kanske extra eftersom jag tokgillar mina brusreducerande lurar. Bonus: En monter med skisser till målningarna.

[F]acts of Violence. Katz, Elena. 19 oktober 2019-5 januari 2020. Jag gillar installationer och jag gillar konst som väcker känslor. Men den här utställningen väcker bara mitt ogillande. Konstnären, som är baserad i Berlin, vill visa på fakta kring socialt, fysiskt och socialt våld och vill snarare väcka frågor än att ge svar. Jag tycker den är osmaklig, framför allt filmen där hon skär sig själv över en stor del av bröstet. Jag vill inte att någon ska se något som skulle kunna uppmuntra ett självskadebeteende.

Party i Jajce. Popaja, Aldin. 9 november 2019-9 februari 2020. Här har konstnären fotat fester och barer i Jajce, Bosnien med lång exponeringstid. Då blir det som rör sig suddigt och bara det som är absolut stilla blir tydligt. Därefter har konstnären målat av bilderna i jätteformat. Jag gillar tekniken.
Bonus: Att få chansen att se utställningen två dagar före vernissage.

I museets fasta utställningar tittade vi som hastigast på Staden som förvandlade sig (före och efter stadsbranden 1888 då 10 000 personer blev hemlösa), Hövdingen i Högom (Norrlands rikaste gravfynd från ca 500 e Kr) och Fantastiska djur (oj, vad vargar är stora…).

Sundsvalls museum, Kulturmagasinet

En jitterbuggkaka och ekologisk jordgubbsläsk på Stair Cullinar i Kulturmagasinets vinterträdgård.

Vi bodde på Best Western Hotel Baltic i Sundsvalls centrum. Jag har bott där tidigare, någon gång före/efter 1990. Då kändes hotellet ganska sunkigt och jag minns det som att allt var rosa/aprikos. Nu är det betydligt fräschare, rummen ljusa och korridorerna svarta. Frukosten var en av de bättre hotellfrukostar jag har ätit på länge. Inte som på Hilton i Gdańsk, men med ett stort och annorlunda utbud som tilltalade mig.

För att fira slutet på strålbehandlingen extra unnade vi oss Sparkling Thursday på hotellets restaurang Mamma Augustas Kök. Jag beskriver det som after noon tea, men förstärkt och med extra allt. Förrutom bubbel och te serverades pizza, olika bröd, räkrätter, frukt, skinka, ostar och en generös godishörna. Paprikaröran blev en favorit. Dessutom hade hotellet gott te som jag även drack till frukost och på eftermiddagen. Godast var ett vitt chai te.

Bonus: Mitt i minglet träffade jag på min kollega K. Verkligt trevligt att prata med henne en sväng. Hon har varit ett stort stöd för mig under det här jobbiga året.

Tidiga till tåget och hemresan fikade vi på anrika Pallas Konditori. Jag köpte bland annat en citronkaka med sylt och en smart variant av jitterbugg bakad i längd istället för rullad. Goda kakor för 7 kronor styck. Skoj med retromiljö också, men tyvärr tycker jag att de skulle renovera upp lite. Även om det ska vara gammaldags behöver inte eldragningar, golv och tapter se smutsiga och slitna ut. Jag vill ha fräscht när jag äter.

Sammanfattningsvis vill jag gärna tillbaks till Sundsvall vid tillfälle. Jag har mycket kvar att upptäcka. Sjukhuset hoppas jag däremot att slippa se igen.

Allt jag fått lära mig

Vallsundsbron, sett från sjukhusfönstret

Det var en blek dag idag. Och ordentligt kylig. Jag blev riktigt ruggig efter min morgonpromenad till Frösön och sen till B på sjukhuset. Några dagar med aktiviteter, sen ska jag vila på riktigt. Doktorns order på det.

Jag har läst en otroligt omskriven bok. Det är befogat. Den här boken kommer jag att komma ihåg. Berättelsen är totalt overklig, rysande och fullständigt fängslande. Huvudpersonen växer upp avskärmad från övriga världen, utan att gå i skola. Hon känner inte till världens historia eller samhällsstrukturer. Familjen är strikta mormoner och preppers med en far som styr hårt, senare visar det sig att han även är bipolär. Så småningom kommer ändå Tara ut i samma värld som oss andra och vi får läsa om hennes upplevelser och reaktioner kring det. Det är svårt att smälta att boken är verklighetsbaserad… Boken kom ut på svenska 2019 och jag vill trycka på att jag rekommenderar den.

Westover, Tara. Allt jag fått lära mig.

Requiem och fullt upp med en vän

Extra fullt upp av aktiviteter med min vän K just nu. Igår var vi på Mozartkonsert, idag hotellfrukost och Line dance, imorgon Zumba.

MozartRequiem. Redan en halvtimme innan start var det ordentligt med folk i kyrkan. Det blev inte tokfullt, men hade det kommit fler hade de fått sämre platser med dold sikt. Det var huvudsakligen Motettkören som sjöng tillsammans med pampig orkester och orgel. Organist var Helena Holmlund. Jag hade inte hört henne spela tidigare och blev fängslad av hennes musik.

Plus för ett utförligt programblad med översättning från latin i de viktigaste texterna. Requiem betyder exempelvis vila.

Novemberlovet – full fart

Östersunds sjukhus, sett från gångbron mellan Frösön och Badhusparken, Östersund

Lite orolig över mig själv är jag allt. Trots en toppenvecka är jag totalt sliten och även vardagsaktiviteter känns övermäktiga. Jag vill bara sova. Går det att bli utbränd av bara några veckors överbelastning?

Dominerande är så klart att B kommit hem till Sverige. Överväldigande och jag börjar slappna av så smått, läget känns väldigt bra!

Sent fredag eftermiddag v. 43 slängde jag iväg ett mail till min chef och frågade om jag kunde ta ledigt må-to under novemberlovet. Fantastiskt flexibel arbetsgivare möjliggjorde att jag under lovet har varvat tid med B och tid med barnen. De flesta dagarna har jag ordnat med frukost, mediciner och andra rutiner hemma på morgonen. Därefter varit på sjukhuset förmiddag, över lunch och in på eftermiddagen. Sen gjort något med barnen, främst Lillasyster. Hälsat på en kort sväng på sjukhuset efter middag för att trött avsluta med soffhäng hemma.

Från lovveckan:
– måndag, familjeöppet på relaxen på badhuset, var där med Lillasyster + lillkusin
– tisdag, hälsa på och baka hos min pappa, dansföreställning på teatern, Never Grow Old/Riksteatern
– onsdag, barnvakt till lillkusinen på kvällen
– torsdag, Fåret Shaun – Farmageddon på Bio Regina med alla barnen, middag hos mig (Halloween)
– fredag, jobb några timmar
– lördag (idag, Alla helgons Dag), pappa på middag, konsert, tända ljus på kyrkogården – första gången för mamma :(
– söndag, hotellfrukost, hjälpa Mellanbror att organisera sina prylar, Line dance.

Till och med fredag veckan som kommer har jag fullt upp. Efter det tror jag faktiskt att jag kommer att ha tid för vanliga rutiner, normal vardag, lugn och ro. Äntligen!

Mannen som försvann

Jag kan inte med ord beskriva hur mina senaste veckor har varit. Åtminstone skulle jag behöva väldigt många ord. Faktum är att jag faktiskt har börjat skriva en bok om allt som har hänt. Kanske blir det bara en läsare – B, vi får se. Tänker att det oavsett kan vara bra för B att så småningom läsa min upplevelse och även ta del av händelser i tidsordning för att kanske förstå vad som hände när han är redo för det.

Hemifrån mig, slutet av oktober 2019 – en obeskrivlig månad.

Vad som egentligen hände är svårt att ta in. Och än är det oklarheter. Ingen hel bok här, men ett försök till summering:

Fredag 27 september åker B ner till Wrocław, Polen. På kvällen äter han pizza, sitter under regnet på en uteservering och messar godnattpuss till mig. Efter det upphörde all aktivitet och alla spår. B var försvunnen!

Redan på förmiddag lördag 28 september började jag vara orolig. Men jag vill ge frihet, vila under semesterresan och inte vara kontrollerande, så jag tog det någorlunda lugnt även om oron gnagde i bakhuvudet. Med den känslan över helgen var jag måndag 30 september övertygad om att B inte skulle komma hem. Inte ett läst meddelande, ingen aktivitet på sociala media, inga publicerade foton, inget svar på telefonen – allt var fel! Jag avvaktade tills B inte kom hem från planerat flyg till sin lägenhet där jag väntade som vi hade bestämt. Då gjorde jag en polisanmälan och ett kaos utan dess like startade. Redan inledningsvis pekade jag på vikten av att kontakta sjukhus, att sannolikheten var stor att B hamnat på sjukhus utan legitimation.

Kommande dagar handlade om överlevnadsläge, administration och byråkrati. Varje droppe av min energi gick åt till oro och sökande tillsammans med andra anhöriga och nära vänner. Polisen avvaktade enligt rutin ett tag innan de gick ut med en internationell efterlysning. Ganska snart la därför sonen, efter avstämning med polisen, ut en efterlysning via Facebook. Under veckan tittades det på telefontrafik, kontokort, UD och ambassaden kontaktades, polska Missing People, svensk och polsk press gjorde repotage. Anhöriga gjorde sig redo att åka till Polen och leta på plats.

Även om mina tankar for åt både det ena och andra hållet, skräckscenarier än värre än det andra, så förstärktes min känsla av det fanns en okänd patient som väntade på oss på ett sjukhus. När andra försiktigt, men menande sa: ”Ellinor, det har passerat nästan en vecka…!”, var jag allt säkrare trots min oro. Givetvis förstod jag att en sjukhuspatient som inte kan kontakta sig med omvärlden under så lång tid är ordentligt dålig, men alternativet, att inte bli hittad eller bli hittad död, ville jag inte tro på. Jag klarar nästan inte ens av att tänka och skriva det nu heller, väldigt tunga känslor.

Den logiska sannolikheten ökade ju mer fakta jag fick. När hotellrummet kontrollerades fick jag bekräftat att B verkligen inte gick att identifiera. Utifrån vad jag kunde bedöma av tidigare erfarenhet av hur B beter sig på resor, och utifrån vad som fanns på hotellet, drog jag slutsatsen att B endast hade med sig kontanter, en kamera, en blank kortnyckel till hotellet, och en mobil utan fingeravtryckläsare och ICE. Pass, körkort och betalkort låg kvar på hotellrummet, precis som jag hade förutsett. När vi fick kännedom om Polens hantering av okända patienter var jag än säkrare. När en oidentifierad person kommer in är rutinen att avvakta två veckor innan utredning görs kring vem det är.

Det var tack vare efterlysningarna som vi så småningom fick napp. Drygt en vecka efter att B försvann fick vi veta att han låg på Wrocławs universitetssjukhus. Informationen fick vi precis när anhöriga var på väg ner lördag 5 oktober. De möttes av en ordentligt medtagen patient. Vi får inte veta omfattningen av skadorna, vårdplan, om B har råkat ut för sjukdom/rån/olycka. Det visar sig att sjukhuset inte informerar oss anhöriga överhuvudtaget. Det underlättas inte heller av att de endast talar polska. SOS International blir inkopplade för kommande hemtransport.

Universitetssjukhuset i Wrocław, Polen.

Torsdag 10 oktober på eftermiddagen får jag beskedet att de som har varit på plats har bokat hemresa. Sen eftermiddag tillfrågar jag min vän K hur fort hon kan följa med mig till Polen. Jag är för stressad för att kunna åka ensam. K meddelar att hon ”behöver äta middag och tömma tvättstugan först”! Jag bokar biljetter enkel väg till nästa morgon.

Fredag 11 oktober blir en resdag. En komplicerad sådan. Just på fredagar går det inte att resa direkt till Wrocław, utan vi reser Arlanda – Krakow och därefter inrikeståg knappt 4 timmar till Wrocław. Lördag förmiddag 12 oktober kommer vi till sjukhuset och möter fortfarande en medtagen stackare. Inte undras på det, han har inte ätit eller druckit på två dygn – sen hans tidigare besökare var på plats.

Ganska snart inser vi att kategorin undersköterskor saknas på sjukhuset. Det är upp till anhöriga att ta hand om sin sjuka släkting, inklusive köpa toalettpapper. SOS International jobbar på för att vara redo för hemtransport. B blir så pass mycket bättre under tiden vi är på plats att vi antar att det närmar sig. När vi ser att han äter en del själv vågar jag mig på att boka hemresa tisdag 15 oktober. För säkerhets skull bokar jag den privatchaufför vi anlitade i Polen att besöka B på sjukhuset dagarna efter att jag åkte hem, för att ta med fika och kolla läget.

När jag reste hem visste vi inte att det skulle ta mer än ytterligare 1,5 vecka innan ens beslut om hemresa var godkänt av polsk läkare, och därefter följande logistik för att få till resan. Kvällen 27 oktober, exakt en månad efter att B åkte iväg till sin semesterweekend, får han ÄNTLIGEN resa från Polen med stöd av SOS International för vidare utredning och planering på vårt hemmasjukhus inför kommande rehab.

Torget i Wrocław, Polen.

Trots den tråkiga anledningen, och påfrestande besök på sjukhuset, hann jag och K också njuta av sommarväder och fina omgivningar i Polen. Inlägg om de positiva upplevelserna mitt i det jobbiga återkommer jag med.

En för kort text om hur jag upplevde vad som egentligen hände. Antagligen ger den färre svar än vad du som läser vill ha. Vi vet mer nu, men de svaren får B själv avgöra om, när och ur han berättar för olika personer. Jag tänker att han behöver all lugn och ro som är möjlig för att krya på sig och han ta saker i sin takt. Summering från mig är att det känns riktigt bra! Jag upplever dessutom personalen här på hemmasjukhuset genomgående proffsig, varje enskild individ, härligt att känna det.

Under den här perioden har jag varvat sjukskrivning med att använda sparade semesterdagar, med att arbeta några dagar här och där. Sömnen har inte funkat, jag har varit uppvarvad dygnet runt av chock första veckan, oro och för tankar kring praktiska och administrativa saker som har behövts. Jag har inte kunnat slappna av riktigt än även om känslan är fin nu.

Avslutningsvis kan jag inte tacka nog för allt stöd, böner och pepp jag har fått av kända och okända människor. Överväldigande och helt ovärderligt!! Det är tack vare er jag överhuvudtaget (någorlunda) har hållit ihop.
Jag är er evigt tacksam!! <3
TACK!!

Behöver jag den där? Egentligen?

På piren Molo i Sopot, Polen. Livet utifrån en resväska.

Jag är inne i en stor rensning. Jag blir av med saker. Flyttar runt. Och skaffar nytt. Men – jag har bestämt mig för att verkligen ifrågasätta nya inköp. Behöver jag den där? Egentligen?

Första delen av sommaren sov jag på andra platser än hemma hos mig själv under exakt en månad. Jag levde i en väska. Och saknade ingenting!

Det är så lätt att hamna i ett köpmönster där jag handlar bara för att ”man ska det”. Men det finns en massa saker som jag faktiskt inte behöver. Framför allt är det så mycket annat i mitt liv som är viktigare att prioritera för mig än att städa eller leta saker som göms bland andra prylar.

Det kommer säkert ändras. Men just nu är jag helt inne i att ifrågasätta och fundera över vad som kan förenklas. För att få tid att leva. Som inspiration följer jag ett antal personer på instagram och bloggar lite extra, och jag har lånat bok efter bok på biblioteket. Dags att ta tag i mina projekt som lagras i högar och rensa i röran! In med ny energi!

  • Hur många olika ingredienser och tillbehör till mat behöver jag egentligen?
  • Kläder är bland det som tar mest plats i mina skåp. Hur mycket kläder behöver jag? Även andra textilier tar oproportionerligt stor volym.
  • Kan mina nycklar och glasögon få en bestämd plats? (Det är så jobbigt att lägga bort glasögonen, jag ser dem ju inte!)

Men….

  • Är det inte bra att ha ett lager med allt som kan tänkas behövas? Vem vet om de sakerna finns att köpa den dag jag behöver dem?…

 

Sopot och Gdańsk med barn, Polen 2019

Båtplatser på piren (Molo) i Sopot

Nu hade jag inte med något barn, men jag kände att de här två städerna säkerligen är riktigt roliga att besöka med barn. Det är korta avstånd att promenera. I Sopot finns den långa piren och fina stränder. I Gdańsk finns pariserhjul och en klassisk gammaldags karusell. Maten är prisvärd. Vid behov finns KFC och Mc Donalds, annars finns polsk snabbmat i form av mindre pizzor och fish & chips till exempel. Även pierogi borde fungera för många barn.

Överrallt finns krimskrams, våfflor (gofry) och glass att köpa (lody). Det är enkelt och billigt att åka tåg mellan orterna. Det krokiga huset i Sopot är lustigt att se och vid strandkanten finns nästan tama svanar att fota sig tillsammans med. På bägge orter finns pirat-/vikingaskepp för turister att åka runt med. Så klart går det också att hyra cyklar och i Gdańsk finns trampbåtliknande historier (men med motor) att fara omkring i.

Bonusfakta: Sopots pir (Sopot Molo) är Europas längsta och mäter 512 meter. Den fina sandstranden är 4,5 km lång…

Hansastaden Gdańsk, en fin sommarstad, Polen 2019

Gdańsk vid vattnet, sett från restaurangen på Hotel Hilton

Tidigare svenska staden, och Hansastaden, Gdańsk är en trevlig sommarort som charmar (tidigare namn Danzic). Klassiska centrum för turister är litet och det är enkelt att hitta. Mariakyrkan, kranen, pariserhjulet och Neptunus fontän är lättillgängliga landmärken. Enligt legenden förvandlar Neptunus vattnet i fontänen till guld vart hundrade år, men jag såg inte till något guld… Däremot såg jag att drinkar med ”goldwasser” serverades i barerna.

Mitt favoritområde var precis mitt emot vårt hotell, Hotel Hilton. Fint med sittplatser längs strandpromenaden, gatuserveringar, båtar, vatten och fotovänligt pariserhjul (som jag själv aldrig skulle åka). Charmigt och kul att titta på är att bron precis intill pariserhjulet öppnas och stängs när båttrafik behöver passera. Håll koll på tidtabellen intill för att veta när du kan promenera över, ibland är det lång väntan.

Passa på att testa någon klassisk polsk maträtt som exempelvis pierogi. Restaurangerna är prisvärda. Mat för två och flera glas öl och vin kostade totalt under 200 svenska kronor trots att vi åt längs huvudgatan Długa Targ trots att priserna gissningsvis är högre där.

Skulle jag resa till Gdańsk igen skulle jag besöka Westerplatte för att fota och Andra världskriget-muséet som tydligen ska ge en bredare bild av hur olika länder och områden påverkades av kriget där anfallet av Polen och Gdańsk var avgörande.

Bonusfakta: Daniel Gabriel Farenheit kom från Gdańsk. Biedronka (= nyckelpiga), Milo och Żabka är exempel på matvarukedjor, kan vara praktiskt att känna till. Pariserhjulet AmberSky Koło Widokowe är 50 meter högt. Jämför med Lisebergs gamla pariserhjul som var cirka 25 meter, och nuvarande med 60 meters höjd.

Ut från bubblan

Efter mammas långa sjukdomsperiod, hennes och två andras dödsfall i mars, är det en befrielse att äntligen börja orka, och klara av, att kliva upp ur soffan och ut i natur och aktiviteter igen.

Igår kväll var jag och B runt på Frösön, Rödön, Ås och Lugnvik och tittade på omgivningarna och fotade lite. Tyvärr är min kamera precis på lagning (fästen som lossnat), men det var skönt att uppleva motiven och känna en föraning av vårkänsla och fantiera om kommande fototurer.

Stora orosmolnet nu är annars min fina kusins bröstcancer. Operation är avklarad men cellgift och strålning ligger nära i tid. Klarar inte av att tänka/skriva så mycket mer än det <3

Idag har jag en slö morgon/förmiddag med modemagasin. Sen blir det två viktiga samtal innan ett eller flera av mina barn droppar in :)

Tacksägelse och körsång

I går var det tacksägelse för min mamma i Stora kyrkan. Vi var där i princip hela familjen och deltog i mässan. Lite extra läskigt, men fint, var att min pappa fyllde år precis igår och att Mellanbror sjöng med sin kör i kyrkan just då. Till råga på allt fick Lillasyster och lillkusinen hjälpa till i kyrkan med att samla in kollekten. Slutligen var gårdagens präst samma som ska hålla i begravningen. Det kommer att bli bra!

Mellanbrors kör sjöng tre sånger för att förstärka mässan under fastetid: Komm süsser Tod/Bach, Obi Caritas/Gjeilo och Ave verum/Jenkins.

Efter att vi hade varit i kyrkan åkte vi hem till pappa och åt tårta. Halva tårtan var en gräddtårta med godis för att jag fyllde år några dagar tidigare, halva var en prinsesstårta för att fira pappa :)

Även Lillasyster sjöng med sin kör i helgen. I lördags genomförde de musikalen Gryningsljus tillsammans med några andra barn-/ungdomskörer.

Som avslutning på helgen åt jag, B och sönerna söndagsmiddag på Restaurang Tre rum. Jag tog pepparstek med pommes, de andra åt pizza respektive plankstek. Till efterätt fick jag riktigt mumsig Grasshopper.

Nytt år och sorg

I förrgår firade jag min födelsedag och blev alldeles ovanligt uppvaktad. Även sedan tidigare har jag problem med människor som säger ”beklagar” vid en födelsedag; ”vad jobbigt att du blivit ett år äldre”. Hallå, själva idén med att uppmärksamma födelsedagar är just att fira att ha fått ett år till! Därför är jag extra glad för dem som faktiskt begriper det och tar tillfället att fira ordentligt.

I år känner jag tacksamheten för att fylla år alldeles extra djupt. Min mamma hann också fylla år nyss, i mars. Men precis i slutet av månaden somnade hon in för gott efter sin långvariga sjukdom (#fuckcancer). I mars dog även B:s bror och mor och vi var på begravning för dem, jag har suttit med ett av barnen på BUP för utredning om ev. npf-problematik och min kusin som står mig nära har opererats för bröstcancer (@jag_ska_vinna_fighten). Så tung och sorglig månad.

Jag är glad att få vara kvar och fira min och andras födelsedagar. Imorgon fyller till exempel min pappa år. Som bonus börjar de första vårtecknen och en gnutta värme smyga sig in. Dessutom är det en stor tröst att slutet för min mamma blev finast tänkbara. Hon somnade i lugn och ro in hemma när jag, pappa och min syster höll hennes <3 Att det blev så gör mycket för sorgearbetet och stegen framåt.

Det är ett stort stöd att ha en fin och nära familj där vi pratar och umgås. Det är också ett stort stöd att känna kärlek från bekanta, kollegor, vänner. Jag har inte kunnat ta in än hur många som har hört av sig, skickat blommor, godis, kort, sms, ringt, dragit ut mig på aktiviteter, bjudit på fika. Hur jag ska kunna tacka nog för allt detta betydelsefulla är obegripligt. (Jag saknar dock den person som tar åt sig och förstår om jag skriver ”förr eller senare”. Jag behöver prata med dig, hör av dig.)



De oroliga

De oroliga är en av de böcker Minsta bokklubben har läst tidigare. Genom boken fick jag lära mig en hel del om Ingemar Bergman, en person jag haft lite kunskap om tidigare. Berättelserna om relationer och agerande i olika situationer fastnade ordentligt, så Ullmann må vara en stark berättare.

Ullmann, Linn. De oroliga.

Orolig är jag med. Att vara ledsen kan jag hantera. Men att ha en ångest inom mig har jag svårt att hantera. Klättrar på väggarna och tankarna kör fast i samma loopar, igen och igen. Inte alls konstruktivt. Som tur var kommer jag inte behöva vara ensam hela dagen. Morgon med B och under eftermiddagen kommer K och hälsar på. Lillasyster kommer också hem så att jag får sällskap över kvällen och natten av henne. Storebror och Mellanbror är däremot själva i Stockholm över helgen. Min sjuka mamma är på regionsjukhuset några dagar till men har sällskap av min syster och systerdotter <3 En liten paus med återhämtning för mig och pappa.