Alla inlägg av Annaellinor

Bokregn

I flera dagar har världen varit färglös. Ordentligt med snö och ett grått töcken som bäddat in stan i en annorlunda tystnad. Jag har känt mig färglös själv också. Grå och sliten inuti.

I går kom istället regnet, det plaskade ordentligt men en del av snön finns faktiskt kvar idag när solen och den blå himlen gör sitt återtåg.

Ett annat slags regn – bokregn. Tänkte blogga av en hel hög tidigare mysläsning på en gång.

Marian Keyes är kanske drottningen av feelgood/chick lit. Hennes Änglar (2002), Är det någon där? (2006) och Sushi för nybörjare (2000) levererar det förväntade. Roligt med hennes böcker är att de känns smarta samtidigt som de är lättsamma. Det finns karaktärer som återkommer i författarens böcker, men de fungerar utmärkt att läsa fristående. Är det någon där? är kanske den bok jag skulle välja främst av dessa tre.

Kaffe med rån (2013) av Catharina Ingelman-Sundberg är en humoristisk berättelse om hur ett gäng pensionärer skaffar sig mer pengar. Allvaret finns i bakgrunden. Extra roligt att läsa denna bok eftersom jag lyssnade på Catharina Ingelman-Sundberg på Bokens dag 2016 innan jag hade läst något av henne. Förutom fler böcker om pensionärsligan har författaren senare även skrivit historiska romaner.

De sju systrarna (2014)är första delen i en serie med samma namn av Lucinda Riley. När jag tänker efter är det en bok jag minns ovanligt väl. Riktigt bra med en fin inramning med systrar namngivna efter olika stjärntecken och en historisk bas i boken. Den här boken utspelar sig i två tider, nutid och kring 1927, i framför allt Schweiz, Paris och Rio de Janeiro. Ursprungligen hade jag inte planerat att läsa fler böcker i serien, utan läste den för att den var med i bokklubben. Men nu när jag minns hur pass bra boken är lämnar jag öppet för att jag kanske läser fler på sikt. Jag vet att flera andra i bokklubben har läst vidare. Författarpresentationen på bokens insida är oslagbart charmig: ”När hon inte skriver, reser eller springer runt efter sina barn älskar hon att läsa böcker hon inte har skrivit själv, med ett glas eller två provencalskt rosévin i handen.”. Bonus: Att läsa om miljöerna kring Genèvesjön eftersom jag var på semester där i början av 2019.

Marie Bengts En sax i hjärtat (2017) avviker mot de andra böckerna då det är en deckare. Men – den är i klassisk, gammaldags deckarstil och blir därför en må-bra-bok den också. Årtalet är 1957 och en medlem i syjuntan i sommaridyllens Småland hittas död. Vad händer sen…? Bonus: Att jag fick boken i present av min kollega S.

Jakten på Kapten Klänning

Fy vilken obehaglig bok jag har läst. Men en riktig bladvändare. Det gick inte att lägga ifrån sig boken, utan jag bara fortsatte trots beskrivningar av vidriga övergrepp. Bok och bok förresten. Den här gången läste jag boken i sin helhet på surfplattan. Det känns fortfarande ovant och inte lika trevligt som att hålla i en bok. Men som jag har konstaterat tidigare läser jag märkbart snabbare i digitalt format än i pappersform.

Magasin läser jag sedan tidigare gärna på surfplatta, troligen blir det fler böcker också i fortsättningen. Speciellt eftersom det fanns en hel del användbara inställningar i appen Biblio som var ny för mig. Först och främst bytte jag till ett digitalt typsnitt och gjorde bakgrunden svagt gul istället för vit.

Anledningen till att jag läste boken om Kapten Klänning (polischef Göran Lindberg) var i första hand av allmänbildande intresse. Förutom information om det specifika fallet fick jag även insikt i de etiska dilemma polisen kan ställas inför och hur unga kvinnor/flickor hamnar i allt extrema situationer när de stegvis blir manipulerade av en brutal man.

Trolle, Jonas. Jakten på Kapten Klänning. 2014.

Vintertider

Exakt en månad efter att B försvann kom han hem till svenskt sjukhus. Idag, på dagen sex veckor efter han ursprungligen skulle ha kommit hem från sin semesterresa, har han fått komma hem från sjukhuset. Fortsatt sjukskrivning och rehab följer, men så skönt att ha kommit till det här steget. Bara för någon vecka sedan visste vi inte om det skulle bli möjligt någonsin.

Innan B fick skrivas ut från sjukhuset testade han att vara hemma några timmar per dag i helgen. Jag var där och sällskapade en del. Övrig tid har jag mest varit hus- och kattvakt och tagit det lugnt. Jag är overkligt trött och varje enskild liten sak som behöver göras kräver största ansträngning. Passande läge att vara husvakt faktiskt. Förutom lite snöskottning hade jag inget jag behövde göra utan kunde bara njuta av det fina huset och gosaker som jag hittade i skåpen. Det blev flera koppar te. För här finns det många, många sorter. Speciell känsla med vetskapen att de flesta teerna är köpta direkt på plats i olika länder.

Tatueraren i Auchwitz

Inledde dagen med att skotta snö. Vinterns första ordentliga snöfall. Sen tog jag en promenad på snöiga, oplogade gator för att möta upp J och gå till Stora kyrkan för att delta i mässa. Idag talades det om internationell solidaritet, invandring genom olika tider i historien och svagare grupper. Vi påmindes också om Kristallnatten (9-10 november 1938), Berlinmurens fall (9 november för 30 år sedan) och paralleller till idag. Häftigast var att det spelades på bägge orglar i kyrkan, ibland i samma stycke. Mäktigt!

Boken som jag har läst under den här veckan känns passande i samma tema som i kyrkan. Det är den andra boken om konsentrationsläger som jag har läst under en kort period. Tatueraren i Auschwitz är en bladvändare som går fort att läsa. Trots alla ohyggliga hemskheter innehåller den en rörande, vacker och verklighetsbaserad kärleksberättelse.

Morris, Heather. Tatueraren i Auschwitz. 2018.

Strålande i Sundsvall

Sjukskriven en period och jag känner mig verkligen uttröttad. En välbehövlig paus och stund att tänka på annat blev det torsdag och fredag. Min kusin har varit på strålbehandling i Sundsvall i fyra veckor. Jag fick äran att sällskapa och fira de två sista dagarna av hennes behandling.

Vi var på Sundsvalls sjukhus som jag inte hade besökt tidigare. Dit åkte vi buss, tillbaks till stan promenerade vi. En stor del av dagarna låg vi på hotellrummet och läste, stickade respektive tittade på tv-serier. Men vi hann och orkade några extra saker också.

På Kulturmagasinet gick vi kort in och tittade på biblioteket, sedan såg vi några utställningar.

Sjömannens och andra minnen. Laaja, Karin. 19 oktober 2019-5 januari 2020. Konstnären har gestaltat sina och andra minnen från olika tider i form av måleri. Tanken är att ge en bild av det som endast finns i minnet, som inte är dokumenterat i fotografi. Jag gillar särskilt de nutida bilderna med ungdomar som har stora hörlurar på sig. Precis som i verkligheten. Och kanske extra eftersom jag tokgillar mina brusreducerande lurar. Bonus: En monter med skisser till målningarna.

[F]acts of Violence. Katz, Elena. 19 oktober 2019-5 januari 2020. Jag gillar installationer och jag gillar konst som väcker känslor. Men den här utställningen väcker bara mitt ogillande. Konstnären, som är baserad i Berlin, vill visa på fakta kring socialt, fysiskt och socialt våld och vill snarare väcka frågor än att ge svar. Jag tycker den är osmaklig, framför allt filmen där hon skär sig själv över en stor del av bröstet. Jag vill inte att någon ska se något som skulle kunna uppmuntra ett självskadebeteende.

Party i Jajce. Popaja, Aldin. 9 november 2019-9 februari 2020. Här har konstnären fotat fester och barer i Jajce, Bosnien med lång exponeringstid. Då blir det som rör sig suddigt och bara det som är absolut stilla blir tydligt. Därefter har konstnären målat av bilderna i jätteformat. Jag gillar tekniken.
Bonus: Att få chansen att se utställningen två dagar före vernissage.

I museets fasta utställningar tittade vi som hastigast på Staden som förvandlade sig (före och efter stadsbranden 1888 då 10 000 personer blev hemlösa), Hövdingen i Högom (Norrlands rikaste gravfynd från ca 500 e Kr) och Fantastiska djur (oj, vad vargar är stora…).

Sundsvalls museum, Kulturmagasinet

En jitterbuggkaka och ekologisk jordgubbsläsk på Stair Cullinar i Kulturmagasinets vinterträdgård.

Vi bodde på Best Western Hotel Baltic i Sundsvalls centrum. Jag har bott där tidigare, någon gång före/efter 1990. Då kändes hotellet ganska sunkigt och jag minns det som att allt var rosa/aprikos. Nu är det betydligt fräschare, rummen ljusa och korridorerna svarta. Frukosten var en av de bättre hotellfrukostar jag har ätit på länge. Inte som på Hilton i Gdańsk, men med ett stort och annorlunda utbud som tilltalade mig.

För att fira slutet på strålbehandlingen extra unnade vi oss Sparkling Thursday på hotellets restaurang Mamma Augustas Kök. Jag beskriver det som after noon tea, men förstärkt och med extra allt. Förrutom bubbel och te serverades pizza, olika bröd, räkrätter, frukt, skinka, ostar och en generös godishörna. Paprikaröran blev en favorit. Dessutom hade hotellet gott te som jag även drack till frukost och på eftermiddagen. Godast var ett vitt chai te.

Bonus: Mitt i minglet träffade jag på min kollega K. Verkligt trevligt att prata med henne en sväng. Hon har varit ett stort stöd för mig under det här jobbiga året.

Tidiga till tåget och hemresan fikade vi på anrika Pallas Konditori. Jag köpte bland annat en citronkaka med sylt och en smart variant av jitterbugg bakad i längd istället för rullad. Goda kakor för 7 kronor styck. Skoj med retromiljö också, men tyvärr tycker jag att de skulle renovera upp lite. Även om det ska vara gammaldags behöver inte eldragningar, golv och tapter se smutsiga och slitna ut. Jag vill ha fräscht när jag äter.

Sammanfattningsvis vill jag gärna tillbaks till Sundsvall vid tillfälle. Jag har mycket kvar att upptäcka. Sjukhuset hoppas jag däremot att slippa se igen.

Allt jag fått lära mig

Vallsundsbron, sett från sjukhusfönstret

Det var en blek dag idag. Och ordentligt kylig. Jag blev riktigt ruggig efter min morgonpromenad till Frösön och sen till B på sjukhuset. Några dagar med aktiviteter, sen ska jag vila på riktigt. Doktorns order på det.

Jag har läst en otroligt omskriven bok. Det är befogat. Den här boken kommer jag att komma ihåg. Berättelsen är totalt overklig, rysande och fullständigt fängslande. Huvudpersonen växer upp avskärmad från övriga världen, utan att gå i skola. Hon känner inte till världens historia eller samhällsstrukturer. Familjen är strikta mormoner och preppers med en far som styr hårt, senare visar det sig att han även är bipolär. Så småningom kommer ändå Tara ut i samma värld som oss andra och vi får läsa om hennes upplevelser och reaktioner kring det. Det är svårt att smälta att boken är verklighetsbaserad… Boken kom ut på svenska 2019 och jag vill trycka på att jag rekommenderar den.

Westover, Tara. Allt jag fått lära mig.

Requiem och fullt upp med en vän

Extra fullt upp av aktiviteter med min vän K just nu. Igår var vi på Mozartkonsert, idag hotellfrukost och Line dance, imorgon Zumba.

MozartRequiem. Redan en halvtimme innan start var det ordentligt med folk i kyrkan. Det blev inte tokfullt, men hade det kommit fler hade de fått sämre platser med dold sikt. Det var huvudsakligen Motettkören som sjöng tillsammans med pampig orkester och orgel. Organist var Helena Holmlund. Jag hade inte hört henne spela tidigare och blev fängslad av hennes musik.

Plus för ett utförligt programblad med översättning från latin i de viktigaste texterna. Requiem betyder exempelvis vila.

Novemberlovet – full fart

Östersunds sjukhus, sett från gångbron mellan Frösön och Badhusparken, Östersund

Lite orolig över mig själv är jag allt. Trots en toppenvecka är jag totalt sliten och även vardagsaktiviteter känns övermäktiga. Jag vill bara sova. Går det att bli utbränd av bara några veckors överbelastning?

Dominerande är så klart att B kommit hem till Sverige. Överväldigande och jag börjar slappna av så smått, läget känns väldigt bra!

Sent fredag eftermiddag v. 43 slängde jag iväg ett mail till min chef och frågade om jag kunde ta ledigt må-to under novemberlovet. Fantastiskt flexibel arbetsgivare möjliggjorde att jag under lovet har varvat tid med B och tid med barnen. De flesta dagarna har jag ordnat med frukost, mediciner och andra rutiner hemma på morgonen. Därefter varit på sjukhuset förmiddag, över lunch och in på eftermiddagen. Sen gjort något med barnen, främst Lillasyster. Hälsat på en kort sväng på sjukhuset efter middag för att trött avsluta med soffhäng hemma.

Från lovveckan:
– måndag, familjeöppet på relaxen på badhuset, var där med Lillasyster + lillkusin
– tisdag, hälsa på och baka hos min pappa, dansföreställning på teatern, Never Grow Old/Riksteatern
– onsdag, barnvakt till lillkusinen på kvällen
– torsdag, Fåret Shaun – Farmageddon på Bio Regina med alla barnen, middag hos mig (Halloween)
– fredag, jobb några timmar
– lördag (idag, Alla helgons Dag), pappa på middag, konsert, tända ljus på kyrkogården – första gången för mamma :(
– söndag, hotellfrukost, hjälpa Mellanbror att organisera sina prylar, Line dance.

Till och med fredag veckan som kommer har jag fullt upp. Efter det tror jag faktiskt att jag kommer att ha tid för vanliga rutiner, normal vardag, lugn och ro. Äntligen!

Never Grow Old

En dansföreställning. Tre dansare. Jag gillar kostymen. Jag gillar den avgränsade mindre scenen som en del av den vanliga scenens yta. När dansarna går utanför mot publiken överraskar det. Tanken med föreställningen är att visa på vandring genom tid och rum, utanför kön och rum. Tyvärr blir uppvisningen för experimentell och politisk för mig.

Riksteatern. Never Grow Old, Historiens vingslag och förvandlingar. Av Paloma Madrid. Storsjöteatern, 2019-10-29.

Mannen som försvann

Jag kan inte med ord beskriva hur mina senaste veckor har varit. Åtminstone skulle jag behöva väldigt många ord. Faktum är att jag faktiskt har börjat skriva en bok om allt som har hänt. Kanske blir det bara en läsare – B, vi får se. Tänker att det oavsett kan vara bra för B att så småningom läsa min upplevelse och även ta del av händelser i tidsordning för att kanske förstå vad som hände när han är redo för det.

Hemifrån mig, slutet av oktober 2019 – en obeskrivlig månad.

Vad som egentligen hände är svårt att ta in. Och än är det oklarheter. Ingen hel bok här, men ett försök till summering:

Fredag 27 september åker B ner till Wrocław, Polen. På kvällen äter han pizza, sitter under regnet på en uteservering och messar godnattpuss till mig. Efter det upphörde all aktivitet och alla spår. B var försvunnen!

Redan på förmiddag lördag 28 september började jag vara orolig. Men jag vill ge frihet, vila under semesterresan och inte vara kontrollerande, så jag tog det någorlunda lugnt även om oron gnagde i bakhuvudet. Med den känslan över helgen var jag måndag 30 september övertygad om att B inte skulle komma hem. Inte ett läst meddelande, ingen aktivitet på sociala media, inga publicerade foton, inget svar på telefonen – allt var fel! Jag avvaktade tills B inte kom hem från planerat flyg till sin lägenhet där jag väntade som vi hade bestämt. Då gjorde jag en polisanmälan och ett kaos utan dess like startade. Redan inledningsvis pekade jag på vikten av att kontakta sjukhus, att sannolikheten var stor att B hamnat på sjukhus utan legitimation.

Kommande dagar handlade om överlevnadsläge, administration och byråkrati. Varje droppe av min energi gick åt till oro och sökande tillsammans med andra anhöriga och nära vänner. Polisen avvaktade enligt rutin ett tag innan de gick ut med en internationell efterlysning. Ganska snart la därför sonen, efter avstämning med polisen, ut en efterlysning via Facebook. Under veckan tittades det på telefontrafik, kontokort, UD och ambassaden kontaktades, polska Missing People, svensk och polsk press gjorde repotage. Anhöriga gjorde sig redo att åka till Polen och leta på plats.

Även om mina tankar for åt både det ena och andra hållet, skräckscenarier än värre än det andra, så förstärktes min känsla av det fanns en okänd patient som väntade på oss på ett sjukhus. När andra försiktigt, men menande sa: ”Ellinor, det har passerat nästan en vecka…!”, var jag allt säkrare trots min oro. Givetvis förstod jag att en sjukhuspatient som inte kan kontakta sig med omvärlden under så lång tid är ordentligt dålig, men alternativet, att inte bli hittad eller bli hittad död, ville jag inte tro på. Jag klarar nästan inte ens av att tänka och skriva det nu heller, väldigt tunga känslor.

Den logiska sannolikheten ökade ju mer fakta jag fick. När hotellrummet kontrollerades fick jag bekräftat att B verkligen inte gick att identifiera. Utifrån vad jag kunde bedöma av tidigare erfarenhet av hur B beter sig på resor, och utifrån vad som fanns på hotellet, drog jag slutsatsen att B endast hade med sig kontanter, en kamera, en blank kortnyckel till hotellet, och en mobil utan fingeravtryckläsare och ICE. Pass, körkort och betalkort låg kvar på hotellrummet, precis som jag hade förutsett. När vi fick kännedom om Polens hantering av okända patienter var jag än säkrare. När en oidentifierad person kommer in är rutinen att avvakta två veckor innan utredning görs kring vem det är.

Det var tack vare efterlysningarna som vi så småningom fick napp. Drygt en vecka efter att B försvann fick vi veta att han låg på Wrocławs universitetssjukhus. Informationen fick vi precis när anhöriga var på väg ner lördag 5 oktober. De möttes av en ordentligt medtagen patient. Vi får inte veta omfattningen av skadorna, vårdplan, om B har råkat ut för sjukdom/rån/olycka. Det visar sig att sjukhuset inte informerar oss anhöriga överhuvudtaget. Det underlättas inte heller av att de endast talar polska. SOS International blir inkopplade för kommande hemtransport.

Universitetssjukhuset i Wrocław, Polen.

Torsdag 10 oktober på eftermiddagen får jag beskedet att de som har varit på plats har bokat hemresa. Sen eftermiddag tillfrågar jag min vän K hur fort hon kan följa med mig till Polen. Jag är för stressad för att kunna åka ensam. K meddelar att hon ”behöver äta middag och tömma tvättstugan först”! Jag bokar biljetter enkel väg till nästa morgon.

Fredag 11 oktober blir en resdag. En komplicerad sådan. Just på fredagar går det inte att resa direkt till Wrocław, utan vi reser Arlanda – Krakow och därefter inrikeståg knappt 4 timmar till Wrocław. Lördag förmiddag 12 oktober kommer vi till sjukhuset och möter fortfarande en medtagen stackare. Inte undras på det, han har inte ätit eller druckit på två dygn – sen hans tidigare besökare var på plats.

Ganska snart inser vi att kategorin undersköterskor saknas på sjukhuset. Det är upp till anhöriga att ta hand om sin sjuka släkting, inklusive köpa toalettpapper. SOS International jobbar på för att vara redo för hemtransport. B blir så pass mycket bättre under tiden vi är på plats att vi antar att det närmar sig. När vi ser att han äter en del själv vågar jag mig på att boka hemresa tisdag 15 oktober. För säkerhets skull bokar jag den privatchaufför vi anlitade i Polen att besöka B på sjukhuset dagarna efter att jag åkte hem, för att ta med fika och kolla läget.

När jag reste hem visste vi inte att det skulle ta mer än ytterligare 1,5 vecka innan ens beslut om hemresa var godkänt av polsk läkare, och därefter följande logistik för att få till resan. Kvällen 27 oktober, exakt en månad efter att B åkte iväg till sin semesterweekend, får han ÄNTLIGEN resa från Polen med stöd av SOS International för vidare utredning och planering på vårt hemmasjukhus inför kommande rehab.

Torget i Wrocław, Polen.

Trots den tråkiga anledningen, och påfrestande besök på sjukhuset, hann jag och K också njuta av sommarväder och fina omgivningar i Polen. Inlägg om de positiva upplevelserna mitt i det jobbiga återkommer jag med.

En för kort text om hur jag upplevde vad som egentligen hände. Antagligen ger den färre svar än vad du som läser vill ha. Vi vet mer nu, men de svaren får B själv avgöra om, när och ur han berättar för olika personer. Jag tänker att han behöver all lugn och ro som är möjlig för att krya på sig och han ta saker i sin takt. Summering från mig är att det känns riktigt bra! Jag upplever dessutom personalen här på hemmasjukhuset genomgående proffsig, varje enskild individ, härligt att känna det.

Under den här perioden har jag varvat sjukskrivning med att använda sparade semesterdagar, med att arbeta några dagar här och där. Sömnen har inte funkat, jag har varit uppvarvad dygnet runt av chock första veckan, oro och för tankar kring praktiska och administrativa saker som har behövts. Jag har inte kunnat slappna av riktigt än även om känslan är fin nu.

Avslutningsvis kan jag inte tacka nog för allt stöd, böner och pepp jag har fått av kända och okända människor. Överväldigande och helt ovärderligt!! Det är tack vare er jag överhuvudtaget (någorlunda) har hållit ihop.
Jag är er evigt tacksam!! <3
TACK!!

Klassisk konstrunda, finmiddag och bubbel

Ahlbergshallen, konsthall

I helgen tog jag en klassisk konstrunda med Mellanbror och hann med fyra utställningar.

  • Lars Tunbjörk, 7-22 september, Östersunds Konstklubb, Ahlbergshallen.
  • Johanna Samuelsson, Textil Textur, 31 augusti-21 september, LUX/Norra Station.
  • May Lindholm, Om att bära, 7-28 september, Drejeriet.
  • Kåre Henriksson, 14 september-6 oktober, Galleri Remi.

Framför allt rekommenderar jag lokala Henriksson och Lindholm. Kolla in ansiktsintrycken i keramiken! Skulpturerna ser ut som brons men är skapade i lera och ytbehandlade med tempera och vax.

Dessutom tittade jag och bägge söner på Pridetåget och besökte Internationella matmarknaden på torget.

Östersund Pride

I helgen ordnade jag och gubben finmiddag för oss själva, med långklänning, slips, kavaj, vit duk, linneservetter och allt. Så lyxigt!! <3 Drygt fyra timmar tog måltiden och här var vår meny:

  • Hembakta parmesankex, rädisor, fransk lantsalami. Kantarellsoppa kokad på grädde och vin. Dryck: Champagne Palmer & Co.
  • Oxfilé med tryffelbrie och -bearnaise på en bädd av säsongens grönsaker. Dryck: Amarone della Valpolicella, Italien.
  • Hallonsorbet, färska hallon, grädde. Dryck: Calvet från Sauternes (Bordeaux).
  • Chokladpraliner från Tinas Praliner i Alsen.
Vinglas More, Orrefors. Glas till dessert: Taste, Orrefors. Förrättstallrik: Höganäs

Rådhusrestaurang och teater, Polen 2019

Saluhallen/tyghallen (Sukiennice) och rådhustornet på Krakows stora torg. Framför det – Igor Mitorajs skulptur Eros Bendato.

Själva rådhuset finns inte kvar, men rådhustornet är där och har en framstående plats på stora torget (Rynek Główny) i Kraków. En kväll åt vi middag på restaurangen precis intill tornet. Förutom baren utomhus såg jag att personalen sprang ner för en trappa vid tornet för att hämta mat och dryck. Plötsligt kom det upp ett stort gäng människor från trappan. Egentligen vore det inte så förvånande eftersom i princip alla restauranger kring torget verkar ha underjordiska sittplatser under källarvalven. Men det kom upp fler, fler och fler personer. En man kom till och med bärande på en cykel! Vem tar med en cykel in på en restaurang…?

För att spionera passade jag på att ta ett toalettbesök i källaren och hittade då… en teater! Där – mitt under torget och restaurangen låg en entré med disk och klädgarderob och sen innanför – en teater. Dörren var stängd, men via Google såg jag att själva scenen har ett valv över sig. Vilken spännande och oväntat upptäckt!

Bonus: Rådhustornet har en ganska ordentlig lutning på ungefär halva överdelen. Krakóws egna lutande torn :)

Behöver jag den där? Egentligen?

På piren Molo i Sopot, Polen. Livet utifrån en resväska.

Jag är inne i en stor rensning. Jag blir av med saker. Flyttar runt. Och skaffar nytt. Men – jag har bestämt mig för att verkligen ifrågasätta nya inköp. Behöver jag den där? Egentligen?

Första delen av sommaren sov jag på andra platser än hemma hos mig själv under exakt en månad. Jag levde i en väska. Och saknade ingenting!

Det är så lätt att hamna i ett köpmönster där jag handlar bara för att ”man ska det”. Men det finns en massa saker som jag faktiskt inte behöver. Framför allt är det så mycket annat i mitt liv som är viktigare att prioritera för mig än att städa eller leta saker som göms bland andra prylar.

Det kommer säkert ändras. Men just nu är jag helt inne i att ifrågasätta och fundera över vad som kan förenklas. För att få tid att leva. Som inspiration följer jag ett antal personer på instagram och bloggar lite extra, och jag har lånat bok efter bok på biblioteket. Dags att ta tag i mina projekt som lagras i högar och rensa i röran! In med ny energi!

  • Hur många olika ingredienser och tillbehör till mat behöver jag egentligen?
  • Kläder är bland det som tar mest plats i mina skåp. Hur mycket kläder behöver jag? Även andra textilier tar oproportionerligt stor volym.
  • Kan mina nycklar och glasögon få en bestämd plats? (Det är så jobbigt att lägga bort glasögonen, jag ser dem ju inte!)

Men….

  • Är det inte bra att ha ett lager med allt som kan tänkas behövas? Vem vet om de sakerna finns att köpa den dag jag behöver dem?…

 

Jag hatar att träna 

Onekligen en rolig och inspirerande bok om träning och att det inte behöver vara så komplicerat. Bakom en stor dos humor ligger ett seriöst budskap och mycket pepp för självkänslan. Zackari, Brita. Jag hatar att träna.

Efter en lång period med lägre träningsdos (har bara kört zumba och yoga under våren), närmar det sig nya tag igen. Laddar för, och sätter igång, efter semestrarna. Yoga, spinning, gruppass cross, zumba och lite gym är den preliminära planen.

Judiska kvarteren i Kraków, Polen 2019

Uteserveringar i Kazimierz

En riktigt varm dag (+ 34) tog vi en promenad för att besöka de judiska kvarteren i Kraków – Kazimierz. Det är ett pittoreskt men andas sin tänkvärda historia. Området grundades på 1300-talet av Kung Kasimir III och erbjöd en fristad för förföljda judar. Vid andra världskriget bodde i princip alla Krakóws judar i Kazimierz innan de förflyttades till ghettot. I nutid är Kazimierz kanske mest känt för att filmen Schindler’s List spelades in här. Det finns bara en liten grupp judar kvar.

Urban Coffee, Kraków

Det första vi gjorde i Kazimierz var att fika frukost på Urban Coffee precis intill katedralen Bożego Ciała. Sen gick vi runt och såg olika kända byggnader.

Remuh judiska begravningsplats
Serveringar längst upp på Szeroka-torg
Uteserveringar och gatukonst
Krakow Synagoga Stara/Gamla synagogan fungerar idag som ett museum.
Synagoga Tempel till höger. Galeria LueLue till vänster.

Tempel Synagogan är en aktiv synagoga byggd på 1800-talet. Under andra världskriget användes den av tyskarna som vapenlager. Vi besökte Galeria LueLue med konstfoto, tryckta väskor mm på gränden intill.

Krakóws universitet, huvudbyggnaden

Bonus: Kung Kasimir III grundade också Krakóws universitet som sedan 1800-talet heter Jagellonska universitetet. Huvudbyggnaden ligger längs Planty, parken runt gamla stan. Kungens gravmonument finns i Wawelkatedralen.