Mannen som försvann

Jag kan inte med ord beskriva hur mina senaste veckor har varit. Åtminstone skulle jag behöva väldigt många ord. Faktum är att jag faktiskt har börjat skriva en bok om allt som har hänt. Kanske blir det bara en läsare – B, vi får se. Tänker att det oavsett kan vara bra för B att så småningom läsa min upplevelse och även ta del av händelser i tidsordning för att kanske förstå vad som hände när han är redo för det.

Hemifrån mig, slutet av oktober 2019 – en obeskrivlig månad.

Vad som egentligen hände är svårt att ta in. Och än är det oklarheter. Ingen hel bok här, men ett försök till summering:

Fredag 27 september åker B ner till Wrocław, Polen. På kvällen äter han pizza, sitter under regnet på en uteservering och messar godnattpuss till mig. Efter det upphörde all aktivitet och alla spår. B var försvunnen!

Redan på förmiddag lördag 28 september började jag vara orolig. Men jag vill ge frihet, vila under semesterresan och inte vara kontrollerande, så jag tog det någorlunda lugnt även om oron gnagde i bakhuvudet. Med den känslan över helgen var jag måndag 30 september övertygad om att B inte skulle komma hem. Inte ett läst meddelande, ingen aktivitet på sociala media, inga publicerade foton, inget svar på telefonen – allt var fel! Jag avvaktade tills B inte kom hem från planerat flyg till sin lägenhet där jag väntade som vi hade bestämt. Då gjorde jag en polisanmälan och ett kaos utan dess like startade. Redan inledningsvis pekade jag på vikten av att kontakta sjukhus, att sannolikheten var stor att B hamnat på sjukhus utan legitimation.

Kommande dagar handlade om överlevnadsläge, administration och byråkrati. Varje droppe av min energi gick åt till oro och sökande tillsammans med andra anhöriga och nära vänner. Polisen avvaktade enligt rutin ett tag innan de gick ut med en internationell efterlysning. Ganska snart la därför sonen, efter avstämning med polisen, ut en efterlysning via Facebook. Under veckan tittades det på telefontrafik, kontokort, UD och ambassaden kontaktades, polska Missing People, svensk och polsk press gjorde repotage. Anhöriga gjorde sig redo att åka till Polen och leta på plats.

Även om mina tankar for åt både det ena och andra hållet, skräckscenarier än värre än det andra, så förstärktes min känsla av det fanns en okänd patient som väntade på oss på ett sjukhus. När andra försiktigt, men menande sa: ”Ellinor, det har passerat nästan en vecka…!”, var jag allt säkrare trots min oro. Givetvis förstod jag att en sjukhuspatient som inte kan kontakta sig med omvärlden under så lång tid är ordentligt dålig, men alternativet, att inte bli hittad eller bli hittad död, ville jag inte tro på. Jag klarar nästan inte ens av att tänka och skriva det nu heller, väldigt tunga känslor.

Den logiska sannolikheten ökade ju mer fakta jag fick. När hotellrummet kontrollerades fick jag bekräftat att B verkligen inte gick att identifiera. Utifrån vad jag kunde bedöma av tidigare erfarenhet av hur B beter sig på resor, och utifrån vad som fanns på hotellet, drog jag slutsatsen att B endast hade med sig kontanter, en kamera, en blank kortnyckel till hotellet, och en mobil utan fingeravtryckläsare och ICE. Pass, körkort och betalkort låg kvar på hotellrummet, precis som jag hade förutsett. När vi fick kännedom om Polens hantering av okända patienter var jag än säkrare. När en oidentifierad person kommer in är rutinen att avvakta två veckor innan utredning görs kring vem det är.

Det var tack vare efterlysningarna som vi så småningom fick napp. Drygt en vecka efter att B försvann fick vi veta att han låg på Wrocławs universitetssjukhus. Informationen fick vi precis när anhöriga var på väg ner lördag 5 oktober. De möttes av en ordentligt medtagen patient. Vi får inte veta omfattningen av skadorna, vårdplan, om B har råkat ut för sjukdom/rån/olycka. Det visar sig att sjukhuset inte informerar oss anhöriga överhuvudtaget. Det underlättas inte heller av att de endast talar polska. SOS International blir inkopplade för kommande hemtransport.

Universitetssjukhuset i Wrocław, Polen.

Torsdag 10 oktober på eftermiddagen får jag beskedet att de som har varit på plats har bokat hemresa. Sen eftermiddag tillfrågar jag min vän K hur fort hon kan följa med mig till Polen. Jag är för stressad för att kunna åka ensam. K meddelar att hon ”behöver äta middag och tömma tvättstugan först”! Jag bokar biljetter enkel väg till nästa morgon.

Fredag 11 oktober blir en resdag. En komplicerad sådan. Just på fredagar går det inte att resa direkt till Wrocław, utan vi reser Arlanda – Krakow och därefter inrikeståg knappt 4 timmar till Wrocław. Lördag förmiddag 12 oktober kommer vi till sjukhuset och möter fortfarande en medtagen stackare. Inte undras på det, han har inte ätit eller druckit på två dygn – sen hans tidigare besökare var på plats.

Ganska snart inser vi att kategorin undersköterskor saknas på sjukhuset. Det är upp till anhöriga att ta hand om sin sjuka släkting, inklusive köpa toalettpapper. SOS International jobbar på för att vara redo för hemtransport. B blir så pass mycket bättre under tiden vi är på plats att vi antar att det närmar sig. När vi ser att han äter en del själv vågar jag mig på att boka hemresa tisdag 15 oktober. För säkerhets skull bokar jag den privatchaufför vi anlitade i Polen att besöka B på sjukhuset dagarna efter att jag åkte hem, för att ta med fika och kolla läget.

När jag reste hem visste vi inte att det skulle ta mer än ytterligare 1,5 vecka innan ens beslut om hemresa var godkänt av polsk läkare, och därefter följande logistik för att få till resan. Kvällen 27 oktober, exakt en månad efter att B åkte iväg till sin semesterweekend, får han ÄNTLIGEN resa från Polen med stöd av SOS International för vidare utredning och planering på vårt hemmasjukhus inför kommande rehab.

Torget i Wrocław, Polen.

Trots den tråkiga anledningen, och påfrestande besök på sjukhuset, hann jag och K också njuta av sommarväder och fina omgivningar i Polen. Inlägg om de positiva upplevelserna mitt i det jobbiga återkommer jag med.

En för kort text om hur jag upplevde vad som egentligen hände. Antagligen ger den färre svar än vad du som läser vill ha. Vi vet mer nu, men de svaren får B själv avgöra om, när och ur han berättar för olika personer. Jag tänker att han behöver all lugn och ro som är möjlig för att krya på sig och han ta saker i sin takt. Summering från mig är att det känns riktigt bra! Jag upplever dessutom personalen här på hemmasjukhuset genomgående proffsig, varje enskild individ, härligt att känna det.

Under den här perioden har jag varvat sjukskrivning med att använda sparade semesterdagar, med att arbeta några dagar här och där. Sömnen har inte funkat, jag har varit uppvarvad dygnet runt av chock första veckan, oro och för tankar kring praktiska och administrativa saker som har behövts. Jag har inte kunnat slappna av riktigt än även om känslan är fin nu.

Avslutningsvis kan jag inte tacka nog för allt stöd, böner och pepp jag har fått av kända och okända människor. Överväldigande och helt ovärderligt!! Det är tack vare er jag överhuvudtaget (någorlunda) har hållit ihop.
Jag är er evigt tacksam!! <3
TACK!!

10 reaktion på “Mannen som försvann”

  1. Åh Ellinor! Jag är så glad att det har gått så pass bra efter omständigheterna som jag inte exakt vet och heller inte har med att göra. Men jag läser hopp och en viss lättnad. Helt rätt att låta B avgöra vad som ska skrivas om och inte.

    Kram
    Patricia

    1. Tack. Ja, det känns bra. Tänk för några veckor sedan visste vi inte ens säkert att han skulle bli funnen i livet!

  2. Det du och Börje gått igenom är så overkligt. Så skönt att det börjar ordna upp sig. Du har varit väldigt tydlig hela tiden om att han finns någonstan och snart kommer hem.
    Är så glad för er skull det kommer ordna sig till det bästa.
    Stor kram

    Ps: kommer bli en bra bok

    1. Ja, precis. Overkligt som en bok… Jag har inte landat än, men det närmar sig.

  3. Så skönt att han är hemma. Alla vi kompisar å Z bataljonare har varit så ängsliga. Ta hand om goa Börje. Å hoppas på snabbt tillfrisknande. Fortsätt skriva. Det är nyttigt att ”skriva av sig”.
    Kram på Er Annci

    1. Tack, ja det har varit fint att flera er har hört av sig under den här perioden!

  4. Så bra skrivet Ellinor! Fortsätt skriva, det är terapi. Det är overkligt det ni varit med om och en bok skulle hjälpa andra. Stor kram

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *